Nattbak och bigami

Här sitter jag i tryckande hetta och fightas med ett halvt dussin tårtbottnar så äggskalen yr runt köket – nu i helgen vankas Andreas och Catrines bröllop, och jag har fått äran att göra tårtan. Något ringrostig och lite för seg i starten som vanligt. Det var länge sen jag gjorde en tårta nu, och denna ska dessutom fraktas upp till Västerås så förutom själva bottnarna så bråkar jag med mig själv också om huruvida jag ska sätta ihop tårtan här hemma och hoppas på det bästa under färden, eller göra allt det på plats. Fördelen med det första är att tårtan sätter sig bättre och saftar till sig mer. Nackdelen är att det kan bli svårt och inte riskera en spricka eller fem här och där i tre tungt fyllda delar och därmed riskera min mentala hälsa på kuppen. Aja, det rer sig…

Efter att bottnarna är klara tänkte jag köra in en kyckling i ugnen och fixa lite käk till resen av veckan i form av en fräsch sallad med kyckling, fetaost och lätt rostad potatis. Jag går i princip på rent adrenalin just nu, efter ganska så exakt två och en halv timmes sömn inatt. Kom hem från Stockholm pigg och glad igen, men tydligen räckte det med tre nätter i relativ tystnad för att min kropp ska registrera det som ett faktum och ett underlag för framtida insomning. Jag låg och vände och vred mig i sängen och registrerade varenda ljud och ljus – TV:n med en LoL-match i vanlig ordning, Addes knapptryckningar på mobilen, Fidans snörvel, blombladens rassel mot balkongräcket i blåsten… när A inte heller kunde sova och knapptryckningarna ökade i intensitet samtidigt som Fidans snarkningar, då flydde jag fältet ut till vardagsrummet för och minska ner på intrycken. Sköna soffan, lite tystare och bara en tunn filt i värmen, mmmm….

*DUNKDUNKDUNKBZZZZZZZDUNKDUNKDUNKBZZZZFJIIIFJJJIIIFLAPPDUNKDUNK!!!*

Då är det en flugjävel stor som en mindre dinosaurie som frenetiskt dunkar huvudet i vardagsrumsfönstret och hen är dessutom ackompanjerad av ett malhelvete stor som en FUCKING GRÅSPARV som även den tycker det är en sån JÄVLIGT bra idé att försöka stånga sig ut ur vad som alldeles uppenbart INTE ÄR FRI LUFT!!!

I samma veva börjar det snarkas ggr två från sovrummet igen och där ligger jag och räknar nervryck i ögat fram till nån gång på morgonkvisten då jag äntligen föll i nån slags barmhärtig sömn-ish.

Sen skulle vi till veterinären i Linköping halv åtta så halv sex kravlade jag mig upp igen och stod och borstade tänderna medans jag lyssnade på nån semesterfirare som uppenbarligen hade high life utanför på gården och stod och skrålade i högan sky så det ekade mellan husen. Mänskligheten ibland alltså. Fuck den.

Men men… idag skulle några knölar väck trots allt, och tack och lov så vart det inte och ta bort hela juvret utan de gick in och plockade de knölar som var mest oroväckande. Det tog inte alls lång stund men de ville ha kvar henne för observation till eftermiddagen, så det blev en heldag för oss med ett besök på universitetet och A:s jobbarkompisar, följt av IKEA-brunch och lite IKANO-cruising. Nu har vi en ängslig liten vovve hemma i huset som inte längre är odelat överlycklig när det vankas veterinärbesök (men det är iaf fortf jätteroligt och komma in och hälsa på alla där inne) och som har lite mer ont än vanligt men hoppas verkligen det går över snart. Och att det inte blir några komplikationer med såren. Om ett par veckor ska vi titta på injektioner igen för hennes ledvärk – sen får vi väl fortsätta såhär så länge det går. Lilla pluttan.

Stockholm var iallafall jäkligt nice, och jag ska gå igenom lite bilder samtidigt som jag väntar på sista tårtbotten för idag. Det var iallafall himla nice att strosa runt och vara anonym där på kvällskvisten i lördags, se solen gå ner över Gamla Stan och bara titta på allt folk.

Lite för anonym tydligen för servitören som serverade mig när jag bestämde mig för middag på en italiensk restaurang, och beställde förrätt, huvudrätt och ett glas vin, och snubben skriver ner allt och är beredd att gå när han hejdar sig, pekar på stolen bredvid och bara: “vill du ha maten nu, eller vill du vänta på din kompis?”

“Eeh, nä alltså det är bara jag… tro det eller ej, men jag äter själv“.

“Jaha! Ojdå! Eeeeh… OK? Ojdå…“

…

Alltså, vem FRÅGAR ens nåt sånt? Om jag väntade på sällskap hade jag väl sagt till? Jag hade bok och mobil i knät liksom, hur tydligt kan det bli…

Det slutade inte där heller utan fem minuter efter att han gett mig mina örtmarinerade oliver (och kastat en snabb blick på den tomma stolen bredvid mig – japp, jag talade sanning uppenbarligen, otroligt…) så ser jag hur en Rätt Distingerad men Överförfriskad Man 50+ tar sikte på mig tvärs över vägen och stolpar fram aningen ostadigt med ett höjt finger som pekade i riktning mot den murgröneklädda fasaden lite till vänster om mig.

“Hörrödurrö – du är ju rätt söt! Du sitter säkert och väntar på ett helt GÄNG med pojkvänner!“

Ah jo, DET vore ju en syn! Ett litet entourage med tre-fyra prima exemplar svassandes bakom mina klackförsedda hälar likt flygvärdinnorna runt Leo i Catch Me If You Can. Gärna med dito pilotuniform när jag tänker efter. Stridspilotversionen då – inte den larviga kaptenvarianten. Och Aviator-glajjor. Såklart.

Not bad.

Dessvärre, fick jag upplysa Rätt Distingerad men Överförfriskad Man 50+, väntar jag inte på något sådant gäng, ingen alls faktiskt, jag är här själv. Ja, alldeles sant, och det är så jag vill ha det – tack.

Han bråkade lite med servitör nummer två och i samma andetag upplyste mig om att han gjort slut med sin tjej och tog fram en bok ur jackfickan som jag fick lova och läsa (och som jag såklart helt glömt titeln på nu, synd, för den lät faktiskt intressant) och sedan gick han vidare. Så mycket uppståndelse för en ensam blondin som bara vill äta lax i godan ro.

Nu är klockan efter midnatt här och jag skippar nog faktiskt den där kycklingen och drar mig till sängs istället, det känns som en bättre idé. Jag ska bara ta ett varv runt lägenheten och se till att det inte är några giant sized-idiotkryp kvar någonstans…

Sov gott med er!