Life & Lemons

Nu så, börjar saker och ting falla på plats så sakteligen här. Mitt i ett stillsamt kaos egentligen. För några månader sen bloggade jag om att jag kände på mig att det skulle bli stora förändringar det här året - just då hade jag egentligen helt andra sådana i huvudet. Inte för ett ögonblick tänkte jag då att jag skulle sitta här i huset, med min fasta punkt nere i mitt gamla källarrum återigen och vardagen nerpackad i lådor med bara the essentials uppe. Min gamla dator lämnade jag kvar eftersom den egentligen inte var min, och köpte en sprillans ny. Som en slags första markering. Den har sedan följts av boende och bil. Förra veckan skrev jag kontrakt på en ny lägenhet, i centrum igen. Med fransk balkong, tänka sig...och där jag blev larvigt lycklig över och hitta en grovtvättmaskin i tvättstugan med.

Bil är beställd - på leasing. Bewan fick bli kvar hos honom, och jag hoppas jag kommer njuta lika mycket av min egna, gräddvita pärla som jag gjorde med den svarta pantern. Det är så fånigt egentligen - när jag gick där med ångesten som ett kallt, blött täcke över axlarna och spelade upp mina tankar kring hela situationen om och om igen, så var bland det allra sorgligaste och tänka på hur glada vi var när vi skaffade Toyotan ihop. Och hur mycket jag skulle sakna och ha henne, tillsammans. Det var liksom det första riktigt vuxna jag gjort med någon, och sen skulle jag rasera den fina känslan några månader senare. Det ger mig fortfarande ont i magen när jag tänker på det. Även om det bara var en bisak i det stora hela.

I övrigt rullar det på - jag tycker själv att jag har tagit det här förbluffande OK ändå. Men så är det ju lättare för mig som redan processat detta till förbannelse ett tag innan. Nu börjar jag känna av en viss melankoli då och då över hur det blev och skuldkänslorna kommer nog aldrig försvinna. De uppstår vid alla möjliga uppenbar och mindre uppenbara situationer och jag försöker acceptera att de finns och hantera efter bästa förmåga.

Ute faller regnet och snart är alla löv borta. Det här är min absoluta favoritårstid, dock blir det inga äpple-och-kaneldoftande bakverk gjorda, eller riggade photoshoots ute bland färgskiftningarna. Jag planerar max en vecka i förväg, beställer hem massa böcker att försvinna i emellanåt och dricker massor starkt kaffe och är tacksam över de jag har omkring mig som möjliggör tid för reflektion och välmående under detta limboläge.

Jag har iallafall knäppt en handfull höstbilder när jag kommit ihåg och ta med mig kameran ut (och det har funnits dagsljus, brr!) dock verkar jag ha förlagt överföringskabeln så tills jag köpt en ny - vilket med mina uppstartstider mätt kommer ske nån gång innan julafton iallafall - kan jag drömma mig tillbaka till solvarma citrusfrukter från Schönenbrunns orangeri.

dsc_0297

dsc_0300

dsc_0298

dsc_0303

Nu ska jag ta ytterligare en kopp alldeles för starkt kaffe (efter att ha uteslutande använt perkolator eller Tassimo det senaste året verkar jag ha blivit helt handikappad när det gäller doseringen i vanliga, hederliga kaffebryggare) och köra några dailys i WoW innan jag går till sängs och reflekterar över att det gått tre veckor nu men känns som tre år.