Hästar och höftvärk

Igår var en riktigt produktiv dag - vi var iväg och hämtade förrådet vi beställt i byggsats, gick två långpromenader, Marcus sågade ved, jag köpte fler reglar och isolering till hönshuset, band upp tomatplantorna (som är riktigt stora nu, ska visa sen), vattnade och rensade ogräs, och röjde mitt odlingsbord. Och dödade varje tvestjärt jag kunde se - med såpavatten! Har googlat massor efter tips för och bli av med dem, och köpt ett svindyrt medel jag bara får använda i halva trädgården eftersom det inte får vara i närheten av avlopp… och så i ett raseriutbrott så hämtade jag såpasprayen jag har till bladlössen och gick loss - och det funkade! Har inte det minsta samvetskval över detta, de har käkat upp hälften av alla odlingar, en dyr klematis och en dahlia för mig, så det är krig.

P1070884-1.jpg

Nackdelen med all denna aktivitet är att min högra höft börjar ge sig till känna igen. Eftersom jag har skolios, och per default lutar åt höger, så har jag alltid en viss överbelastning där och nu när jag börjar bli äldre - ehem - så märks det av mer och mer. Det har börjat värka rätt bra framförallt i höft och bäcken, men också högra delen av ryggen. Nu känns det som någon form av låsning, och det strålar ner i foten till och med. Jäkla skit. Vågar man hoppas på att kiropraktorn har öppet ett tag till under sommaren? Sen får jag bita i det sura äpplet och skaffa mig någon regelbunden träning för de här musklerna. Simning kanske.

P1070890-1.jpg

Just nu pustar jag ut efter en mastodontdammsugning i hela huset, och funderar på om det är värt att gå ut och så en andra omgång i pallkragarna. Nu när jag är beväpnad med min nya bästa vän såpavattnet. Men då måste jag å andra sidan stå och vakta dem när det börjar skymma. Och det är också dags för två extra nattpass nu. Sen åker vi iväg hela helgen och måndagen. Så nä… jag får väl klara mig utan majrova och palsternacka ett tag till.

P1070907-1.jpg

De här bilderna är förresten ifrån, jag tror det var dagen efter Idun somnade in, eller om det var två dagar efter. Jag följde med Malin och gosade med mjuka mular, och pysslade om sommardammig hästpäls i solnedgång. Skönt och ha något annat och tänka på.

P1070915-1.jpg
P1070917-1.jpg

Diskussioner har för övrigt förts om en till vovve här hemma. Vi kommer definitivt skaffa en staffe till. Hade jag fått bestämma hade vi skaffat en igår. Men jag inser också att det förmodligen har och göra med att jag vill döva tomheten och smärtan så fort som möjligt. Bättre och vara förnuftig och låta det gå ett litet tag till, och pussla in det i livet bättre. Dessutom går en renrasig staffe på mellan 15-18.000 idag. Det kommer ta ett tag och spara ihop till det eftersom vi har husgrejer som får gå först nu. I det här avseendet är jag väldigt lik pappa - saker vi verkligen vill ha eller göra, det ska ske NU! Och om inte, så måste vi ha något bestämt som vi kan se fram emot.

P1070919-1.jpg
P1070924-1.jpg
P1070928-1.jpg

Nåja, jag ser iallafall fram emot att åka iväg i helgen. Byta miljö lite. Och att ta semester från företaget med, bästa beslutet. Det har varit så skönt att kunna koncentrera sig på andra grejer utan att ha i bakhuvudet att fixa beställningar senare också. Och kunna ta dagar då jag inte gör mycket mer än promenera, och ligga på en filt och spela Farmville. Försöka få in lite vardagslyx. Igår drack vi bubbel till varmkorven exempelvis, hehe.

Hoppas ni har en go sommar ni med där ute so far.

En långpromenad

Förra veckan skrev jag ju om att jag skulle terapi:a mig själv med en långpromenad i skogen. Och så bidde det. För första gången på bra länge gick jag hela långa rundan runt i Kalle Ringelskogen. Kelly fick nästan en chock. Det är ovant för henne med. Men nu kommer det bli fler av den varan.

2019-07-02 04.16.36 2.jpg

För några år sen hittade vi ju den här lilla fiskeplatsen, och, det var så himla fint där nu. Vattnet blankt och stilla som en spegelbild. Tills det började regna då, men även det var fint. Varmt, försiktigt sommarregn som slutade lika fort som det började.

2019-07-02 04.16.39 4.jpg

Så många gånger som jag har promenerat här i mitt liv och har aldrig sett en annan människa, förutom de som bott i mitt ultimata drömhus precis vid skogens början. Man ser tecken här vid fiskeplatsen på att folk är här ibland, förmodligen kommer de från huset som ligger ovanför allting. Men även det huset har alltid sett övergivet ut, eller på sin höjd väldigt oanvänt.

66241057_2426874157335239_8926582615515856896_n.jpg

Otroligt vackra näckrosor - jag försökte ta mig fram för och kanske nappa åt mig en, men vattnet här ser riktigt mörkt och djupt ut och bryggan av frigolitgrund (!) är förrädisk, så fick beundra på håll istället.

65641117_1364575743695329_6916286334688559104_n.jpg

Det är som sagt skönt med långa promenader igen, men det känns verkligen att någon saknas. Att bara gå med en hund som dessutom ständigt springer med en bekymmersrynka när hon tittar på dig. Klart det måste vara udda för henne med. Hon märker att mitt humör är väldigt konstigt. Det känns så tomt med bara en vovve, jag är ju van vid ett helt gäng eller ja - två då. Men men.

2019-07-02 04.16.36 2.jpg

Jobbvecka nu och jag försöker få saker gjorda timmarna innan jag drar. Har varit helt död efter helgen fram till idag typ, mycket intryck som tröttar ut och så den här ständiga lilla sorgevärken då. Men nu idag känner jag mig piggare, och ska kika på loppis efter fönster till hönshuset. Fick feeling igår och rev ut halva garderoben som ska gå till loppis det med. Och har för första gången i mitt liv köpt insektsgift. Jag för ett fullskaligt krig mot trädgårdens tvestjärtar nu. De kommer fram på natten och äter upp allt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag gett upp allt vad trädgård heter under de här dagarna bara för att det känns som elementen är emot mig. Men nu har jag ett venerabelt kärnvapen. Ska försöka undvika att trädgården blir ett Pripyat bara.

2019-07-02 04.16.38 2.jpg
66048582_678110779361680_6805138967684448256_n.jpg

Plockade årets första svampar i Kalle Ringel med, och kantareller till och med! Jag brukar ju aldrig hitta kantareller annars, men nu så var de i långa stråk längs med vägarna. Ska nog tillbaka helgen och kika hur de växer till sig, om de inte råkar vara någon annans ställe då. Någon av de där osynliga individerna.

Trevlig onsdag på er!

Det nya livet

Tack för all medkänsla under de här dagarna <3 nu känns det någorlunda som att jag är på väg upp till ytan igen. Första och andra dagen var hemsk. Själva proceduren gick fort, väldigt fort - men jag antar att det var för att Idun är mycket mindre, och hon var rätt uppspelt också. Sömnmedlet går fort ut i kroppen. Ena sekunden flängde hon runt mellan oss, i nästa lade hon sig ner och somnade. Och vaknade inte mer.

Mamma och Lasse var med den här gången och hann precis, de kom samtidigt som veterinären. Efteråt drack vi kaffe, pratade minnen, och jag försökte hålla mig sysselsatt. Det funkade under större delen av dagen, speciellt efter att Marcus morföräldrar kom förbi också och bjöd ut oss på middag. Det var en välkommen distraktion i sorgen.

Men på kvällen, när vi skulle sova - då brast allt. Det är en så otroligt inrutad rutin att gå och hämta Idun från soffan, gå ut med henne för sista kvällskissen, sen bära upp henne och höra henne tassa över golvet och klättra upp i sängen via den lilla puffen som står där för hennes skull. Det var så hemskt att bara gå och släcka allt, och that´s it. Då trodde jag att jag skulle få en ångestattack där jag satt i sängen och kippade efter andan. Jag hade tagit en sömntablett men sov ändå väldigt sporadiskt.

Dagen efter tog jag Kelly och åkte till Kalle Ringelskogen. Gick hela långa vägen runt, som vi inte gjort på väldigt länge nu. Tog nog över två timmar. Kelly blev nästintill chockad. Och jag gick och plockade lite svamp, grät en skvätt, tänkte att det ändå är skönt att inte vara orolig för att hon ska bli för flåsig, få för ont, hela tiden kolla över axeln för och se så hon hänger med. Även denna veterinär sa direkt när hon kom, att det syntes vem som hade ont. Och hon anmärkte även på Iduns flåsighet, något vi också reagerat på under det senaste halvåret men inte hann kolla upp. Det var mest fokus på hennes hälta, och på hennes hälsokontroll i våras anmärkte de inget när de lyssnade på hennes andning. Men vår gamla hund Rosis fick ju samma juvertumörer som Idun, och de fortsatte komma och satte sig på lungorna till slut. Någonstans i bakhuvudet har det ändå ringt en varningsklocka att det kanske finns mer än hältan. Och där finns det i så fall, verkligen inget och göra.

P1070836-1.jpg

För min del känns det verkligen att en era har avslutats. Eran då det var jag och mina hundar, genom allt. Mitt ständiga sällskap, ett av mina mest grundläggande mål med livet. Några av deras hussar har kommit och gått, vi var ifrån varandra under Irlandstiden, men har alltid hållit ihop, alltid varit vi tre. Mina stöttepelare. Som jag längtat efter egen hund sen jag var gammal nog att kunna uttala ordet, och så mycket av det längtet som manifesterats i de här två. Vårt liv ihop, från den lilla ettan ute på Väster - med långpromenader i Råssnäs klockan 23 eftersom jag satte och spelade WoW hela natten sen - till när jag skaffade dem pass och vaccinationer för att jag tänkte ha med dem till Dublin och missade Sagas andra rabiesspruta med en dag.. tack och lov för oss allihop egentligen. Och fram tills nu, då jag har gått in i en ny vuxenperiod med hus, Marcus och nya utmaningar. När båda nu är borta, då är liksom sista bandet med mitt gamla, 20-nånting-liv klippt. Nu är det 30+, och de vovvar som vi kommer skaffa ihop (för en till staffe kommer det bli framöver, helst igår om jag finge välja, men lite realism måste tydligen in i bilden med) kommer vara med mig, oss, i det här nya livet istället. Det blir liksom en extra dimension sorg att det känns som och släppa taget helt om en så stor del av min förflutna. Är det nån som ens fattar vad jag dillar om här, är jag FÖR högtravande och flummig denna gång? Hehe.

Anyway. Jag är OK nu iallafall. I helgen stundar en hel helg i Varamon med tjejerna, med start i eftermiddag i form av god sushi och strålande solsken. Livet går vidare, om än med en liten klump i magen och tårar som väller över när man minst anar det. Det är OK. Nästa vecka ska jag jobba igen, och sen ska jag och Niklas påbörja hönshusbygget. Webshopen har jag faktiskt stängt över sommaren för att få lite andrum. Jag är inne och sneglar på uppfödarhemsidor och Blocket med jämna mellanrum, och kan kanske redan ha skickat en trevare. Men det kommer ingen ny vovve än på ett tag. Staffar har gått upp en aning i pris sen jag köpte Idun, och vi har så mycket annat att lägga pengar på med. Men som jag saknar staffegrymtningar, den kompakta lilla kroppen, tjattret, Joker-flinet. Snart så.

Önskar er alla en trevlig helg i det fina vädret, håller tummarna för lite regn dock eftersom det börjar bli väldigt torrt igen. Ska ni ut och svira så kan ni väl dra en regndans med?