Arashiyama part 1
För en gångs skull är det Adde som är ute på galej och jag är hemma med mycket välbehövlig egentid. Jag har lagat och gluffat i mig min allra syndigaste home-alone-middag bestående av linguini med en klick smör, massor vitlök, salt och peppar, sladdat en sista kvällspromenad runt skogssnåren med dogsen och ägnat ett par timmar åt att sortera och redigera Japanbilder. Kände väl liksom att det kanske var dags nu, såhär tre månader senare.
Nu när snön är tillbaka och ligger som nåt slags halvblasktäcke över omgivningen, så känner jag en intensiv längtan tillbaka till Japan – till (nåja, viss) värme, äventyr, färgexplosioner och galna prylar – och såklart till lugnet och harmonin som flöt fram mellan tempel, klorofyllstinna trädgårdar och uråldriga stentrappor.
Kyoto tänker jag åka tillbaka till någon gång, och utforska ännu mer tempel, berg och den där uråldriga gravplatsen vi fick tips om av ägaren till ett australiensiskt hak. Det är i Kyoto som Arashiyama finns, och det är bilderna därifrån som fick bli sorterade först.
Vi anlände med tåget hit under förmiddagen, och startade med en brakfrukost och gratis wifi inne på caféet precis bredvid Saga-Arashiyama stationen. Jag var förkyld och beställde in ingefärste, som var något utav det godaste jag druckit – hett, starkt och med massor riven ingefära i som lindrade min stackars hals.
Sedan vandrade vi iväg mot bambuskog, apor och svindlande höstfärger.
Hälsade välkomna av den här fräsiga gynnaren.
Poserade lite eftersom vi verkligen var bland riktiga fotogalningar som erbjöd sig till höger och vänster. Perfekt!
Fick intensiv kortkontakt med den här sötnosen som hade egen vagn och hela fadderullan.
November var verkligen rätt månad att åka, och även fast inte exakt alla träd hade slagit ut i höstprakt så fick vi mer än vår beskärda del av alla läckra färger de här små lönnträdsbladen kunde uppbåda.
Vi stod och fotade ett tag på de fina träden, hägern och vattnet, och svängde sen vidare inåt gatan som nu började bli kantad av snabbmatsstånd, bord och bänkar där den kan förtäras, och små souvenirbutiker.
Jag stod och fingrade på de här fina små gosedjuren på vägen in, velade och tänkte och mätte av mot mitt redan ansenliga väskutrymmeshörn som var dedikerat till småsaker. På vägen tillbaka sen satt samma rosa nalle kvar och då stegade jag bara fram och köpte den, utan och tänka. It was mänt to bi, så att säga.
Nu hade vi kommit fram till Togetsu Bridge – om man fortsätter framåt förbi bron kommer man till vägen som leder till bambuskogen och apberget, men vi hade beslutat oss för och avsluta med det så vi styrde kosan över bron och försökte få till lite bilder i farten i den knökfulla folksamlingen.
De här båtarna används till Arashiyama Maple Festival, som vi missade med nån dag eller två tyvärr. Då hålls många spektakulära events ute på vattnet med ljusshower och annat fint.
Det tog oss en bra stund att komma från bron bort till första kartan och trappan – det fanns så mycket roligt att fota längs med vägen, alla fina (och fula till synes) båtar, de mörka restaurangerna fulla med rislampor, springande skjuts, nån modeplåtning på stranden och alla dessa fina blommor.
Runt hörnet av ovan café vek vi iallafall av uppåt längs en trappa och kom direkt in i mystikens skogsdunge, med små ålderstigna bodar, stenkaniner och kvarglömda krukor.
Vi tog åt vänster här, vilket resulterade i att vi hux flux befann oss i bambuskogen – en smått surrealistisk plats där lönnträd bara slutar och dessa smala, spikraka jättar tar över och bildar en veritabel mur av gröna rör.
Mitt bland all bambu och alla turister stod den här skönheten och poserade i drömmigaste bröllopsklänningen.
När vi vandrat ut ur den dunkla bambudalen trädde vi istället in bland magiskt ljus och ett paradis av blommor – men det får bli nästa inlägg så det inte blir en Arash-överdos här. Cred till Stefan btw som stått för hälften av bilderna i det här inlägget. Nu ska jag hälla upp ett stort glas cola och slänga mig i soffan med Arkiv X och minnet av små glimmande lönnblad i handen…
