Sorgesommar

För några veckor sen gick jag en promenad med Idun, och såg henne mer eller mindre stappla fram och flåsa som hon aldrig gjort förr. Där och då slog mig insikten som en knytnäve i mage - nu börjar det nog närma sig. När jag kom hem ringde jag och bokade en tid hos Jägarvallen direkt. En hel dag med röntgen och hela köret, för och se hur illa det är. Längst, längst inne, en fråga om bekräftelse - är det nog nu?

De ringde efter några timmar igår och sa att de inte ens behövde göra någon röntgen. Hon har så pass ont i sin kropp nu, att det inte finns mer och göra.

Jag stod i bakstugan med kolasmet glömd i ena handen, lyssnade och nickade, frågade “hur länge?

Inte över sommaren. Max en månad, skulle jag råda er till”.

DSC0724-1024x681.jpg

Så nu ska jag bestämma ett datum. Bestämma den dag som ska vara den sista i Iduns liv. Det är fruktansvärt. Och precis som med Saga, är första stadiet av sorgearbetet det av ren och skär ångest, dåligt samvete över allt man gjort och inte gjort. Att jag inte lade alla mina pengar och semesterdagar på att åka med henne och simma flera gånger i veckan. Alla gånger man gått tio minuter och hon stretat emot, och jag har sagt “nej kom nu, lite längre måste vi gå!”. De gånger jag själviskt nog velat gå lite längre på nya vägar jag inte känner till, och hon fått gå längre än hon borde. Jag vet att det inte spelar någon roll nu, och jag försöker tänka logiskt. Men det är svårt. Det är så otroligt sorgligt med att det här sker vid nästan exakt samma tidpunkt som Saga förra året. Att även den här sommaren ska vara kantad av sorg och en tomhet jag faktiskt är oerhört rädd för redan nu. Med Saga fann jag tröst i att Idun stod redo att ta emot dubbelt så mycket kärlek, klapp och gos. Nu kommer båda mina trogna följeslagare, min Helan och Halvan, att vara borta, Kvar blir bara jag. Vem är jag ens utan mina två käraste fyrfotingar?

DSC0030-2-1024x681.jpg

Mitt i allt är jag ändå tacksam, återigen, att även hon kommer att få somna in på det enda sättet jag kunde tänka mig. I lugn och ro, omgiven av alla oss som älskar henne. Inget utdraget velande där man varken vet ut eller in. Utan ett definitivt, odiskutabelt faktum. Det funkar inte längre. Hon får några veckor nu där hon kan få slicka alla tallrikar, äta hur många pizzakanter hon vill på fredagskvällarna, och ta upp precis hur mycket plats hon vill i sängen. Och sen ska jag ha henne i mina armar när hon försvinner, här i soffan.

_DSC0549-1.jpg