Mäss-mess

Hej vänner! Jag vet att det inte var länge sedan som jag klagade på att jag lät så gnällig i bloggen (och därmed gnällde lite till, hehe) och lovade bot och bättring och lite positivare tongångar. Fem inlägg eller nåt var rätt käcka i jämförelse, men ledsen alltså - nu måste jag bli neggo igen. Jag som alltid varit rätt transparent i bloggen kan liksom inte skippa att skriva om det jobbiga till förmån för att låta gladare än vad jag är.

_DSC0675-1.jpg

Den här veckan som har gått nu har varit bland de pissigaste veckor jag varit med om. Såhär stressad, ostabil och snar till gråt har jag inte varit sen jag var sjukskriven, och jag gick förmodligen över gränsen med råge helt enkelt.

Dels sörjde jag något oerhört förlusten av jobbtrygghet. Då menar jag den formen av trygghet som kommer av ett arbete där du känner allt och alla, allt är välbekant och återkommande. Jag har alltid varit en trygghetsmänniska, trots att jag gjort saker som varit way out of comfort zone emellanåt. De ggrna har jag alltid mått riktigt dåligt en period, tills det nya börjar kännas hemvant det med. Jag var lika deppig när jag flyttade till Dublin, som när jag flyttade hem till Sverige igen. Jobb är samma princip. Egentligen har jag ju varit på väg bort från DXC mentalt sedan en längre tid - men stannat kvar för att det alltid varit en form av trygghet. Den tryggheten som kommer av att ha varit där länge, och allt är välbekant, och man har lite friare tyglar. Nu försvann allt det, och alla kollegor, och komforten av att ha riktiga vänner på samma jobb. In träder helt nya arbetsuppgifter, lokaler, människor som jag ska förhålla mig till. Såklart, för det är ju så det går till när man byter jobb. Och det vet jag ju självklart.

Men jag var inte beredd på att det skulle kännas så HÄR otroligt mycket.

_DSC0681-1.jpg

Förmodligen intensifierades den känslan av att min stresstolerans är så pass mycket lägre nu, i egentligen ALLA sammanhang. Byta jobb ÄR en form av stress, lite av en skräckblandad förtjusning. Man är både förväntansfull och nervös. För mig är även så kallad positiv stress, något som tar massor energi. Släng då in att jag hade Motala Expomässan att förbereda inför, stå och baka massor från scratch på två dagar eftersom jag inte haft möjligheten att hinna/orka med att preppa saker tidigare. Skriva innehållsförteckningar, städa konstant, bestämma hur montern skulle se ut, göra både snabba, lätta saker att sälja och invecklade, dekorerade saker. Jag behövde reklamgrejer, satt och designade det en hel eftermiddag och beställde med expressleverans, bara för att två dagar senare få mail om att det var försenat och skulle komma på måndag den 18e. Och som sagt börja på nya jobbet, med ziljoner nya intryck, att ständigt le och vara trevlig och uppmärksam, ställa frågor, socialisera med allt och alla, och försöka göra allt till något välbekant så fort som möjligt. Jag var helt förstörd om kvällarna. Emellanåt kunde jag knappt prata ordentligt, det blev bara glitch i huvudet och jag tappade vartannat ord. Konstant en klump i halsen, som förlöstes när som helst och fulgråt deluxe.

_DSC0685-1.jpg

Jag åkte och handlade i Skänninge under måndagen (för att jag inte orkade handla på Östenssons i Vadstena eftersom jag nu känner igen personal och kan behöva kallprata - där har ni nivån för vad jag inte orkar med i vardagen när det är som värst) och mamma ringde på vägen hem och bara ett “hur går det för dig?” utlöste en hulkfest utan dess like som till och med Idun kände att hon inte klarade av att ge tröst för. Så mamma kom ut och hjälpte mig att diska. Malin kom ut och hjälpte mig att vika kartonger. Minsta lilla grej jag slapp göra själv kändes som en välsignelse.

Jag valde bort många, många saker, och försöka prioritera strikt - efter de två första dagarna av konstant bakande, var jag tvungen att fokusera på nya jobbet. Och vila. Under onsdagen åkte jag in till mamma och Lasse igen för och låna färgskrivaren till etiketter. Tänkte det var lagom arbete ändå. Men samma kväll pratade jag även med Nyföretagarcentrum och fick en sån känsla av att alla hade så jäkla mycket åsikter om hur jag skötte min företagande, och alla verkade rörande överens om att jag gjorde på fel sätt. Det orsakade ett nytt utbrott. Stackars Marcus har i vanlig ordning fått ta mycket skit och stå ut med en sambo så fullkomligt labil att hon inte ens kan bestämma om hon vill ha te eller kaffe.

_DSC0692-1-2.jpg

Torsdag och fredag var ändå någorlunda OK, jag hade några timmars fredagsmys i soffan innan jag gick ut till bakstugan och fixade med all paketering och märkning. Och ja, sen var det ju Motala Expo under lördagen. Sex och en halv timme ståendes och återigen le som en galning och sälja in mina produkter, göda allt och alla med karamellpopcorn och försöka och inte titta på folkhavet för att inte bränna av helt i huvudet.

Och jag klarade det!

När klockan var fyra och allt var nerpackat, vi alla hade sagt hejdå till varann och jag kunde sätta mig i bilen och veta att nu ska jag inte göra ett SKIT mer idag förutom att ligga i soffan, klappa på hund och sambo och äta chips… det var längesen jag uppskattade den enkla lilla tillvaron SÅ mycket.

Marcus hade fixat räkor med aioli, och vi öppnade champagnen jag fick som avskedsgåva av mina forna arbetskamrater. Och firade helt enkelt att jag tagit mig igenom den här veckan, tagit ett stort kliv in i framtiden där jag har mer tid för företaget, och dessutom fixat min första mässa som egenföretagare. Det är fan inte dåligt.

P1070535-1.jpg

Idag sov jag länge, drack kaffe i sängen länge, gick lång promenad bland snödroppar och i väder lika instabilt som undertecknad emellanåt…och nu dricker jag mer kaffe, ska fixa lite bokföring. Men utöver det, så har jag gett mig själv en dag helt fri från måsten. För imorgon drar en ny vecka igång igen, med ännu mer korvstoppning på jobbet, och en kick-off på spahotell med mingel och teamaktiviteter på schemat. Jag får lite ont i magen vid tanken på hur mycket energi som kommer krävas av mig, så snart igen. Men nu känner jag iallafall inte för och brista i gråt var och varannan minut, jag känner att jag VILL kunna sätta mig och ta egna samtal på jobbet denna vecka, jag längtar tills nattjobb drar igång och jag kan börja boka in träffar med vänner och börja planera hur jag ska jobba med företagsproduktionen. Den här veckan får vila prioriteras om kvällarna igen, så om folk reagerar på att jag är lite AWOL är det på grund av det.

Jag kan iallafall för första gången säga att jag faktiskt är stolt över vad jag klarade av nu, och att jag märker på mig själv att jag har mer självförtroende och säger ifrån mer. Det är också jävligt bra. Tur att NÅT gott kommer ur dessa sammanbrott iallafall, haha!

STORT tack till alla underbara individer jag har omkring mig som tror på mig, peppar mig, och kommer med glada hejarop och hjälper till med vad de kan, trots att de själva också har fullt upp och kanske sina egna demoner att fightas med. Alla som ser mig när jag är som värst och ändå stannar kvar. Jag lovar, mitt osnutna, utmattade fejs kan skrämma vilken kaxig snorunge som helst till flykten.

Och tack framförallt till mig själv, som fixar det här och stretar på, och försöker lära mig att pussla ihop mig själv på bästa sätt. Yay me!

Nästa inlägg blir en aningen muntrare rapport från mässan, och ännu fler bilder på gulliga kattmunkar. Ha en trevlig söndag peeps, ta hand om er och varandra!