Morfinhund och Kellys bildserie

Sitter här lite lagom groggy efter en natt av gnäll, gny och bök från en vovve vars morfin började gå ur kroppen. Igår lämnade jag in Idun hos veterinären i Linköping och hämtade hem henne igen under eftermiddagen, med en huggtand mindre. Det var en smått hög, däven och ynklig vovve som mötte mig </3 men just nu är hon riktig pigg igen och undrar säkert varför hon inte får mer mat eller varför vi inte är ute och leker i snön. Smärtgränsen och förmågan att hantera dessa ingrepp är outstanding för staffar. På gott och ont, för det är jättesvårt och få grepp om hur ont hon faktiskt har och veta om jag ska ge mer morfin eller inte. De har liksom fläkt upp hennes tandkött, borrat i käken, kämpat som fasen med att få ut tand + rot som är längre än själva tanden (för tydligen är staffars tänder och tandkött designade på samma sätt som övriga hunden, dvs tight, hårt och envist) och skapat en “rullgardin” av tandköttet/slemhinna och sytt ihop rubbet. Det MÅSTE ju kännas.

Vi ska strax ta en liten promenad här - jag sa att jag jobbar hemifrån idag, fanns inte på kartan och göra annat. Sen ska jag börja städa inför helgen. En viss någon fyller ju 30 imorgon (!) så kanske bäst att börja förbereda något… hehe.

Men först har jag en liten bildkavalkad till er Kelly fanz out there - de här hittade jag också i kameran som opublicerade bilder, tyckte följetongen var så himla kul så den får såklart åka upp här.

I present: Kelly vs Grisen, final round!

_DSC0270-1.jpg

De här grisarna har funnits hemma hos oss genom alla år - de blir alltid totalslaktade efter några minuter, men här var en som lyckats klara sig undan massaker och enbart blivit permanent stum. Kelly, som är en icke-slaktare till hund, passade på.

_DSC0291-1.jpg

Precis som hon gjort med Saga, så ser mamma till att Kelly får lite hjärngympa i form av att gömma leksaker i träden, så hon får fnula på hur hon bäst får ner dem samtidigt som hon får röra ordentligt på sig.

_DSC0299-1.jpg

Häpp! Inga problem här.

_DSC0302-1.jpg

Då ökar vi svårighetsgraden en aning.

_DSC0303-1.jpg

Grisen saknade ju lägligt nog sitt tryne, så då kan man trä på den på en gren därigenom istället.

_DSC0304-1.jpg

“Men seriöst..?”

_DSC0309-1.jpg

Jaha, då får vi ge det ett försök då.

_DSC0310-1.jpg

Men den satt som berget, så hon ville ha hjälp - hon är mycket bättre nu på och fortsätta kämpa, här gav hon gärna upp efter 2 minuter om det var för svårt. Mamma coachar.

_DSC0313-1.jpg

På´t igen!

_DSC0318-1.jpg

“Men det var då själva fan!”

_DSC0341-1.jpg

“AAARRGHHHHHH!”

_DSC0343-1.jpg

Nope, sitter fortfarande fast - här blev hon riktigt förbannad och hoppade ner igen, och tog sats…

_DSC0346-1.jpg

“…nej nu JÄVLAR!”

_DSC0348-1.jpg

“HHHNNNGGGGGG!”

_DSC0350-1.jpg

“JAAAAAAAAAADÅÅÅ!”

rrrriiiiiitttsschhhhh!

_DSC0352-1.jpg

Och kvar blev alltså den här morbida konstellationen!

Jag skrattade så jag grät, det såg så himla nasty ut IRL!

Och vad jag vet så hängde det här stackars trynlösa huvudet kvar där i päronträdet till långt in på sensommaren.

_DSC0371-1.jpg

Nöjd hund!

_DSC0373-1.jpg

Bäst och samla in resten av leksakerna med, ifall människorna får för sig att dra upp dem i något träd också.

_DSC0374-1.jpg

“Kom nu, grisen utan huvud"!”

_DSC0382-1.jpg

Och här kommer en dalmatiner flygande mitt i allt.

_DSC0383-1.jpg

Score!

_DSC0393-1.jpg

Och kort därefter åkte grodan upp i granen istället och allt började om.

Fast utan avslitna leksakslemmar då.