Livsmedelsinspektion, hur gick den egentligen?

Marcus skickade mig nyss en länk till morgonkaffet, om ett bageri som fått stängas ner i Kronobergs län. Personalen rökte inne i lokalerna, slängde fimpar överallt och hade avfall precis bredvid mjölpåsarna. De har efter en uppstädning nu fått öppna upp igen - men deras bristande utbildning i livsmedelshygien ska “följas upp”. De får alltså fortsätta gasa på med leverans till flertalet kunder och återförsäljare, trots att de alltså inte ens har adekvat utbildning i att kunna hantera livsmedel på ett säkert sätt.

Känner nu att shit alltså, vad jag överarbetade min egen procedur om jag jämför med det här bageriet!

Jag hade ju en livsmedelsinspektör här strax innan jul och jag har ju bara nämnt att hon kom, godkände, och sen inget mer. Här kommer lite mer detaljer, ifall någon är nyfiken - kanske finns det nån mer av er som funderar på livsmedelsverksamhet, eller bara vill veta om jag kör mitt stuff riktigt legit. Here goes!

chokladbollar.PNG

Jag började ju min verksamhet i tankarna redan i våras för snart ett år sen. Där lade jag också grunden genom att det första jag gjorde, var att gå en kurs i livsmedelshygien och HACCP. HACCP är lite av livsmedlens proaktiva RCA, för er IT-folks. För er andra, så är det ett kontrollprogram där man ska skriva upp potentiella risker med sin verksamhet. Samt plan för hur dessa ska förhindras eller hanteras i ett worst case scenario. Exempelvis hur jag förhindrar att mjöl hamnar i mina glutenfria produkter, hur jag motverkar bakteriebildning, hur jag säkerställer att mina varor är säkra för folk och äta. HACCP går hand i hand med allt som ingår i Livsmedelsverket regelverk och paragrafer, så jag måste veta vad som är rätt märkning och vilken information kunderna ska ha. Och sen väldigt mycket basic stuff, som att ha god handhygien, ha hårnät, inte jobba när jag är sjuk och smittspridande, att mina verktyg är godkända för livsmedelstillverkning. Rätt mycket sunt förnuft liksom. Men när man väl börjar, är det MYCKET att ta in och hålla ordning på. Ni kan ju tänka er hur mycket jag har suttit och obsessat över efter att ha läst igenom sjuttioelva paragrafer och pamfletter och gud vet vad och börjar röra ihop allt.

_DSC0985-1.jpg

När kursen var avklarad och certifikatet mailat till mig, så fortsatte jag obsessa över lokalen, paketering och verktyg. Jag läste någonstans att man inte skulle ha paketeringen i samma rum som produktionen och var således orolig att de inte skulle godkänna min workaround - kräma upp allt paketeringsmaterial på loftet tre meter upp. Jag läste någonting om att man inte får gå rakt in i produktionsrummet innan man bytt om i dedikerad omklädningsrum, och var orolig över att jag måste bygga in väggar och tak de fem stegen det tar till toaletten/omklädningsrummet.

Jag var SÄRDELES orolig över faktumet att jag hade hundar och skrev en halv novell om alla åtgärder jag tar till för att hår inte ska komma in i bakstugan. Jag köpte storpack av hårnät och handskar och fixade dedikerad arbetskläder i form av en Biltema t-shirt och byxor. Två dagar innan inspektionen fick jag stora skälvan när jag för hundratrettiofjärde gången läste igenom märkningskraven och plötsligt blev osäker på om jag behövde ha med näringsinnehåll eller inte. Satte Marcus på att fixa ihop en snabb uträkningsfunktion. Insåg att jag missat en detalj i SPÅRBARHET och satte upp ett dokument där jag skrev in alla grejer jag köpt, när och från var.

DSC0213.jpg

Mest av allt obsessade jag över huruvida jag måste skaffa en fettavskiljare eller ej, eftersom de är svindyra, svintråkiga, visserligen fullt logiska men ändock - svindyra. Och om avsaknaden av en kunde leda till omedelbar avstängning!

Så kom då dagen D. Jag hade ju pratat i telefon med inspektören tidigare och då lät hon ju nog så ofarlig men man vet ju aldrig… jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske inte en hårdkokt typ med ansikte a´la stenfiguren i Neverending Story och pressveck som kan skära genom hud - men nåt liknande. Istället visar hon sig vara jättegullig, väldigt vänlig och lugn och snar till beröm. Första som händer när vi går in och jag ska börja presentera och förklara, är att jag inser att jag glömt köpa tvål till handtvätten. Jag får hänvisa till och använda diskmedlet. Diskmedel! Till livsmedelsinspektörens händer! Ack och ve, jag ser redan SHUTDOWN! aggressivt flimrande framför ögonen. Jag nästan ryggar tillbaka inför en eventuell lavett. Jag förtjänade det. Handtvål är ju livsmedelstillverkarens helige graal för fasen.

Men icke - vi fortsätter, och jag får två hjärtsnörp till på vägen. Ena är när jag ser att jag glömt diska skyddslocket i mikrovågsugnen, och det ligger där i fullt dagsljus med FETTFLÄCKAR på! Hela bakstugan är minutiöst städat och renskrubbad och så ligger det där förbannade locket där och bara skriker ut HÄRSKET FEEEEEEETT HÄR VARE HÄRSKET FEEEEEETT KONTAMINERAR AAAAAAALLT I LUFTEN!! (nu var det ju inte härsket utan bara resultatet av lite för varmt margarin för två dagar sen, men i den här ytterst pressade situationen, så kändes det verkligen så)

Men det lade hon inte ens märke till, eller om hon såg men det var så pass obetydligt att det inte behövde beröras.

Eller så var det för att hon fått syn på min chokladsmältare.

Alla ni som någonsin hållit på med choklad vet att det är kladdigt, rörigt och extremt svårt att sköta prydligt. Choklad hamnar överallt. Speciellt när man inte har tillgång till några fancy maskiner utan gör allt för hand, vänder upp och ner på en form full av varm, smält choklad som ska bankas ur och skrapas. Jag är ännu inte riktigt där att jag kan göra det på ett relativt cleant sätt. Fasen, inte ens de som har fancy maskiner kan undvika att det sitter halvsmälta chokladformationer på diverse kanter och väggar. Så, chokladsmältmaskinen har ju en hel del chokladprydnader, och själva chokladen inuti, när den är stelnad, ser inte så rolig ut. Det är ju absolut inget fel eller någon risk med detta hygienmässigt sett. Men när vi står där och stirrar på det här chokladarrangemanget, så ser det hundra ggr mer KAOS ut än vad det gjorde en kvart innan hon kom. Såklart. Hon frågade en del om hur den funkade, jag förklarade, förklarade också hur jag gör med överbliven choklad och hur ofta jag rengör den. Hon nickar, skriver ner något - och sen är det typ klart.

_DSC0993-1.jpg

Jag har lagt fram min tio-sidors dokumentation, vattenprov, spårbarhetsdokumentet, ett märkningsexempel och ett produktexempel på bordet. Hon kikar på märkningen, vi diskuterar den ihop, och kommer fram till att jag behöver ändra beteckningen från “innehåll” till “ingredienser”. Hon bläddrar lite snabbt i min egenkontroll, säger det ser bra ut - och lägger undan den, ler och frågar om jag har några praliner och sälja just nu?

Inga bannor om att jag inte har en plasttunnel från dörr till toalett, ingen smäll på fingrarna för att jag inte byggt lokal till alla förpackningar, ingen stor fet stämpel med SHUTDOWN! följt av en hård blick och ett väsande “…handtvålen…”.

Istället fick jag cred för att jag var så påläst, lite allmänna tips om förbättringar och några smådetaljer hon rekommenderade, och tyvärr hade jag ju inga praliner tillgängliga men hade ju övervägt att ha några för provsmak men avfärdade det med att det kanske kan ses som mutförsök…. argh!

Så ja, så gick det till - oerhört osmärtsamt ändå. Sen förstår jag ju att det inte är riktigt lika hårt för mig kanske som producerar så små mängder direkt till slutkonsumenter, men ändå. Jag var verkligen supernervös för ingenting, och kan klappa mig själv på axeln för ett bra grundarbete.

Nu känns det som att jag kan starta produktionen “på riktigt” eftersom jag numera kan titulera mig som godkänd livsmedelsverksamhet. Man får ju köra på en viss tid innan första inspektionen kommer, men det känns ju ändå hundra ggr bättre att kunna svara ja på frågan om man är godkänd för det man gör. En kvalitetsstämpel helt enkelt.