När hjärtat går i tusen bitar

Det känns helt surrealistiskt och skriva det här. Jag har pendlat mellan stilla acceptans och förtvivlan hela eftermiddagen och kvällen, och trodde att jag var färdiggråten för idag. Men när jag letar efter bilder till detta inlägg så slår det emot mig som ett ångestfyllt knytnävsslag igen. 

Imorgon kommer min älskade Saga inte längre vara hos oss. Vad som från början var ett besök bokat för och titta på en förmodat tagg i tassen, blev både det svåraste och samtidigt ett av de lättaste besluten jag tagit i mitt liv. 

Igår låg hon i mammas trädgård och fick syn på en katt, inne på tomten. Jag som trodde att hon sedan länge lagt av med och försöka komma ikapp katter, harar och rådjur, hade tyvärr gruvligt fel - hon rusar upp från marken, får ena baktassen dubbelvikt under sig i farten och drar till. När jag och Marcus anlände strax efteråt för och fira Lasse och hämta hem vovvarna, kan hon inte stödja på benet utan det hänger slappt vid sidan och tårna dippar utan kraft vid markytan. Jag känner igen rörelsen. Korsband. Men vågar inte erkänna det just då. Vi lägger kylförband, jag ringer jourveterinär på Valla - vi hade en tid bokad till dem idag för en helt annan grej. En förmodad tagg som suttit och sipprat gift i andra baktassen, som var svullen och full med var. Mamma hade lyckats få ut den, plus allt gojs, och vi spekulerade då om huruvida vi behövde den där veterinärtiden eller inte. Den var jävligt svår och få, det är proppfullt hos alla kliniker nu, men svullnaden hade gått ner och såret läkte jättebra nästan direkt. Därför blev det så oerhört mer sorgset att det skulle sluta såhär ändå. Att vi behåller tiden, men får åka dit med förmodat korsbandsskada och ett beslut om avlivning.

För jag lovade mig själv och Saga för länge sen, att den dagen hon inte kan röra sig så som hon vill - springa runt, hoppa över stock och sten och envisas med att stappla runt i diken och ojämn terräng bredvid fina gångvägar - då kommer jag ta bort henne. En sådan aktiv, frihetsälskande hund skulle lida mer av att vara rörelsehindrad än något annat. 

Och nu säger veterinären - att hon bedöms olämplig som kandidat för operation. Och jag håller med. Operation, ett halvår upp till ett år utan promenader och bollar och pinnar, med de krämpor och den ledvärk hon redan har som med ännu mer ojämn belastning definitivt skulle leda till ännu mer smärta och obehag. Det utsätter jag henne inte för. Så på så vis var valet lätt. Ingen beslutsångest. Ta hem henne och ordna med att hon får somna in på bästa sätt - hemma hos oss i trädgården, i mitt knä, med lugn och ro omkring sig. 

Men fan. Vad ont det gör. Helvetiskt. Alldeles för snart. Min allra bästa vän, min första egna hund, den bästa hund som någonsin funnits och vars like aldrig mer kommer finnas. 

Min älskade, vackra, stolta Saga. 

image6.jpg
spa50365 (1).jpg
spa53636.jpg
spa53651.jpg
spa53654.jpg
dsc01956.jpg
spa53786.jpg
spa51504 (1).jpg
sagis-001.jpg
DSC_0593-1024x680.jpg
DSC_0633-1024x680.jpg
DSC_0654-1024x680.jpg
DSC_0724-1024x680.jpg
P1030127-1.jpg
_DSC0187-1.jpg
P1030544-1.jpg
_DSC0190-1.jpg
_DSC0196-1.jpg