So wake me up when it´s all over

Marcus syster Lisa hade skrivit ett inlägg igår om psykisk ohälsa och Avicii, vilket var synnerligen väl timeat eftersom jag själv hade ett liknande inlägg i utkorgen som väntade på publicering. Great minds think alike.

Nu har det ändå gått ett tag sen vi alla möttes av de sorgliga rubrikerna om Tim Berglings bortgång - själv satt jag och tittade på Mandelmanns med Marcus, skulle pausa, och då bara poppade det upp via TV4 Nyheters notifiering på mobilen vad som hade hänt.

Det var som en knytnäve i magen. Jag tryckte automatiskt på uppspelningsknappen, och Marcus blev irriterad för att det då avbröt vart vi var i Mandelmann-episoden och det skulle bli så enerverande att hitta tillbaka dit vi var. Men jag ville veta, kunde inte riktigt ta in vad jag såg om det inte kom från någon verbalt. M har aldrig lyssnat på Aviciis musik, men för mig är han soundtracket till mitt Dublin-liv. Jag flyttade dit samma år som han slog igenom med "Levels". Den spelade precis överallt dit vi gick för och festa. Jag har alkoholdimmiga minnen av glädje och lycka och sorg från alla de anledningar till att jag var ute och festade och alltid hade en version av Levels, Sunshine eller Wake Me Up i susande i öronen. Han var på min förfest-lista när jag gjorde mig i ordning för utgång och varvade locktången med oändliga klädombyten - det ena tightare och kortare än det andra. Han var bakgrundsmusiken till en era i mitt liv där jag hittade en ny bit av mig själv - modigare, ville synas, färgstark, festsugen.

Jag insåg inte hur mycket han faktiskt påverkade mig på det här sättet förrän jag nu fick höra att han inte fanns längre. Jag blev oerhört ledsen när Michael Jackson, min husgud, gick bort. Ledsen så som man blir när man sörjer en kär familjemedlem, någon som har varit med en länge. 

Men Avicii var liksom som och snubbla och från ena sekunden till den andra slå hårt i marken så man tappar andan. Shit! 

P1030840-1.jpg

Tim var tyvärr ett glasklart exempel på vad psykiskt dåligt mående kan överskugga totalt - pengar, berömmelse, dyrkan. Inget av det där spelade någon roll. När man är deprimerad, stressad och ångestfylld, är det som att befinna sig i en burk med finmaskigt nät som lock. Alltid är det något som skyler, skaver, täpper till. Små fragment av ljus kan tränga igenom och värma ett litet tag, men för få bort hela locket måste kraften komma inifrån burken, uppåt. Och nätet är segt. Så förbannat segt.Och man blir trött. Till slut sitter man där, och orkar inte lyfta armarna mera för och försöka klösa ett pyttelitet hål.

Att må dåligt psykiskt är som och ha det här locket, den här våta filten över sig - hela tiden. Ju längre den är på, desto svårare blir det att ta av sig och inga "men ryck upp dig" eller "var glad åt DET HÄR" hjälper eftersom det här är någonting som sipprar in och tar över hela ditt väsen. Ja, det skulle vara så underbart om deprimerade människor bara kunde sätta sig ner och tänka lite på det som är positivt omkring dem, och VIPS bli friska och glada igen. Så himla enkelt det skulle vara. Men så är det inte. Det här locket, filten, den sipprande vätan, den bedövar din förmåga att uppfatta glädjen, förvrider den. Det sker under en lång tid, och det tar lång tid att hitta tillbaka igen. Vissa orkar inte med det. 

P1030841-1.jpg

Så. Jag hoppas att Tim har funnit frid var han är befinner sig nu. Och att vi fortsätter prata om psykisk ohälsa - bit för bit bryter ner den här stigman som fortfarande finns, att det skulle handla om svaghet och oförmåga. Speciellt när det gäller män. Att vi uppfostrar våra barn och samhället i att kunna prata om sina känslor och tankar, be om hjälp, och hjälpa andra. Träna upp oss i konsten att lyssna. 

För min egen del har jag en enda session av KBT kvar. Jag har kommit en rejäl bit på vägen, fått nya insikter, ny självkännedom, ett nytt lugn som jag är oerhört tacksam för. Jag har haft relativt lätt att ta till mig detta, och aktivt ändra mitt tankesätt - tack och lov. 

Inför nästa möte med terapeuten ska jag skriva en lång summering av det här halvåret, identifiera mina risker och fallgropar, vad jag lärt mig, vilka rutiner och faktiska scheman jag måste upprätthålla för och inte trilla dit igen. För så är det - jag är inte helt frisk än, och precis som med mina ätstörningar i tonåren, så är det här något jag kommer fortsätta bära med mig som en riskfaktor resten av livet. Något som jag aktivt måste planera för, känna igen signalerna, och hejda från och bryta ut igen. Det är ett jättejobb. Det kommer bli pissjobbigt emellanåt. Men jag vill verkligen inte hamna i det här tillståndet av total utmattning igen, och orsaka min närhet mer lidande för mitt dåliga humör och oförmåga att hantera vardagen. Det är min drivkraft, och jag är oerhört tacksam att jag har förmågan att känna den. För det är inte alla som har det, får det, eller orkar kämpa tills det sker. 

P1030843-1.jpg
P1030848-1-2.jpg

Förra KBT sessionen hade jag som uppgift att be folk skriva ner sina tankar och intryck av mig. Det är tur att jag älskar analyser, annars hade denna uppgift varit bra mycket tuffare än den var. Många fina ord har skrivits ner, som jag sparat i ett kuvert och kommer bära med mig. Vi pratade om mina insikter, vad jag fortfarande kan förbättra. Och det finns onekligen en hel del ännu. Bli bättre på och ta pauser, och då speciellt pauser från skärmar. Svårt för någon som både jobbar med data och sköter många hobbies och research inför egen verksamhet via datorn. Men nu försöker jag komma ihåg att ta min kaffekopp och gå ut från mitt rum och leta upp en intet ont anande kollega för lite skitsnack. Jag och Marcus var på Hjärta till Hjärta i Linköping  och jag fyllde på energidepåerna dels med loppistittande - där Marcus lyckades hitta den här UNDERBARA korgen ni ser ovan - dels med böcker i alla dess former. För nu måste jag sluta med mobiltittande och spelande innan läggdags, och istället ägna mig åt en gammal hederlig bok för och varva ner hjärnan. 

Jag tror det är bra att vi människor regelbundet stannar upp och känner efter, även om vi inte mår dåligt eller är deppiga på något sätt. Bara liksom tar ett par minuter och analyserar - är det något som skaver någonstans? Om inte, vad är jag glad och tacksam för? Tänka lite extra på det. Tänka på vad man kan göra för att få andra glada. Tänker efter om man sett eller hört något som indikerar på att någon inte har det så tipptopp i livet just nu. Kan jag göra något? Ibland räcker det bra med bara en fråga. Visa att man sett eller hört. 

Ta hand om er alla där ute, och ta hand om varandra också <3