Pasta carbonara och ett frieri

Idag för två år sedan skrev Marcus för första gången till mig om vad han kände för mig. Min initiala reaktion då var frustration. Över en spirande vänskap som jag gladde mig åt som nu aldrig mer skulle bli densamma. För så är det. Något skiftas när en vän ser dig som något mer än en vän. Och jag visste att han inte skulle vilja ha kvar mig som enbart en kompis. Att den fina vänskapen var förlorad. Jag vet att jag satt på stranden i Varamon med Malin och pratade upprört om detta, att jag satt hos mamma och var arg - det kan tyckas vara ett "lyxproblem" att manliga vänner blir förälskade i en, men för någon som alltid är mån om alla och envars välbefinnande är det en tung börda att bära. Att neka någon glädje. Mitt i allting befann jag mig i en smärre livskris inför min 30-årsdag och visste inte riktigt vem jag var längre, eller vart jag ville befinna mig i livet och med vem. Saker som varit självklara var det inte alls längre - och så kommer det HÄR också. Jag var mer än lovligt förtvivlad. 

Som jag väntade mig så förmådde han inte ha kvar mig som enbart vän - känslorna var för starka. Vi försökte, men det blev bara konstigt - och jag var konstig, what with the livskris and all, och var nog inte tillräckligt tydlig i mitt avvisande. Försökte fortfarande vara nära vän, eller så låg något och spirade redan då, jag vet inte. Men en fin försommarkväll efter att ha ätit goda ostar ihop och druckit vin och snackat om livet, så säger han i dörren att han inte klarar detta. Och jag gråter när jag går till pendeln med blytunga steg - över medlidande, över maktlöshet, över förlusten. Och något annat som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. 

Den sommaren var en av de värsta, och sedan bästa, i mitt liv. Marcus blev en av hundra små lågor i en spirande glöd som bara ökade mer och mer - när jag började ifrågasätta mitt liv, min vardag, och - tuffast av allt - mitt dåvarande förhållande. När insikterna drabbar en som knytnävsslag i magen och man vet att det enda rätta är att ända det hela, snabbt och ärligt - men FAN vad ont det gör. 

Marcus var aldrig den enda orsaken till att jag gjorde slut med A - det fanns flera, tungt vägande. Men han gav mig en glimt av hur livet skulle kunna vara med någon som är på samma våglängd som jag. Med samma intressen, värderingar, tankar - jag vet att vi satt i bakluckan på min bil i solen, varma efter en lång skogspromenad och bara snackade skit. Att jag skulle kunna ha det så varje helg, helt friktionsfritt. Detta, och hundra andra små saker som plötsligt öppnade någon slags fördämning. Marcus började ständigt återkomma i mina tankar och blev en slags måttstock som jag återkom till, om och om och om igen sommaren 2016 då jag kastades runt i en berg-och-dalbana av obeslutsamhet och ångest. Och slutligen tog jag steget - jag avslutade mitt sju år långa förhållande, bröt en förlovning, pratade med A face to face för sista gången. Och mitt i all skräck, ångest, eufori, lättnad, samvetskval - så hade jag en bild i mitt sinne av Marcus ansikte när jag skulle berätta vad jag gjort, och det spred sig en sådan glädje i bröstet. För vid det här laget visste jag att det fanns något. Något stort, någonting helt nytt - som jag inte ville tillåta mig själv att känna till 100% förrän efter det var slut, och som jag förträngt tills nu. 

Och idag, två år senare, är det jag som kommer hem till min tredje chipsbukett, en finklädd Marcus, och en guldring med gröna kristaller. Grönt för något som växer, för Irland, för glädje. För kärlek mellan två weirdos <3

_DSC0458-1.jpg
_DSC0459-1.jpg
_DSC0464-1.jpg
_DSC0462-1.jpg

Det var Marcus som upplyste mig om vad som skedde den här dagen för två år sen, efter att han scrollat igenom hundratals konversationer för och hitta texten där han deklarerade sina känslor.

Det finns en story bakom chipsbuketten med, som jag ska dela i nästa inlägg för nu börjar det bli sent och jag ska försöka sova med kroppen full av endorfiner och bubbel :)

_DSC0465-1.jpg

Tidigare i veckan fick jag frågan om vad för "lite finare" middag jag var sugen på, eftersom han planerat nåt lite extra till onsdagen. Just då kunde jag bara tänka på krämig pasta, så sagt och gjort - vi firade förlovningen med absurda mängder carbonara, och cava till det såklart!

Och tillhörande matkoma och gemensam tupplur, hahaha vi äro romantiker till max vi!

_DSC0473-1.jpg
_DSC0475-1.jpg
_DSC0474-1.jpg

Min finaste, som jag nu kan kalla min fästman <3

Och vet ni vad - jag har faktiskt, för första gången i mitt liv, börjat planera för mitt eget bröllop. För nu känns det helt självklart.