Köldslagna äventyr

Jaha, igår skulle undertecknad komma tillbaka till kontoret för första gången på lite över två månader. Kvällen innan skulle jag byta vovve, det vill säga lämna Idun som haft förlängd helgpermis och hämta hem Saga som fått bli bortskämd istället. Tanken var att jag skulle byta tillbaka bilen också, eftersom vi haft min gamla Opel ett tag för övningskörningens skull. Dock var mamma iväg med Skodan denna kväll så inget byte kunde ske. "Inga problem, jag tar Opeln till jobbet imorgon ändå". 

På tisdag morgon vaknar Marcus med magbesvär och stannar hemma, det sista han säger till mig är "du ska inte ta bussen istället nu då?" varvid jag replikerar att nu har jag minsann gått upp denna tid för och åka bil, så icke. 

Drar in till jobbet, inga problem - kallt som satan med tolv minus och blåser nåt för jäkligt. Väl vid porten blippar jag mitt kort och skriver in koden. Fel kod. 

"Ah men vafan, har jag verkligen kopplat bort jobbet så mycket att jag glömt min kortkod för första gången på fem år?"

Testar två ggr till, fel kod - kortet spärrat. Jahapp. Bara streta iväg åt motsatt håll i snålblåsten då med väskor och kartonger som Marcus skickat med, och be om hjälp i receptionen. Kommer på att receptionen inte öppnar förrän halv åtta - klockan är tio i sju. Jahapp. Bara sätta sig ner och vänta med jourtelefonen i hand. Till sällskap får jag SAAB-områdets samtliga byggnadsarbetare som inte kommer in utan eskort - samtliga individer yttrar samma två meningar under hela halvtimmen: "morrn morrn" och "ta en kopp kaffe - jag bjuder!" (valfri gest mot fancy pants gratisautomaten). Om och om ingen.

Jag ska visserligen inte klaga - det är ändå fler ord än vad undertecknad förmår sig på såhär tidigt och utan dagens första kopp kaffe. 

Medans jag väntar testar jag kortet en gång till i en av spärrarna - får det ödesmättade felmeddelandet "Finns ej" direkt när jag blippar kortet. Jahapp - har jag lyckats med konststycket att radera mig själv helt ur systemet då medelst felaktig pinkod, det vore ju snyggt...

När sedan personalen uppenbarar sig och tagit den obligatoriska kvarten för och starta upp alla system, så stegar jag fram och erkänner min pinsamma blunder. Varpå jag får höra "jaha ja men felkodspärren låses upp efter sju minuter, sen kan du testa igen!". 

Jaha ja - det var helt nytt för mig som faktiskt lyckats komma ihåg min pinkod under de här fem åren jag jobbat här.  Jag frågar om "Finns ej"- meddelandet.

"Jaha ja den vänstra här är det ingen som har, det är bara vi som släpper igenom - testa den högra istället!"

Testar den högra med samma pinkod och det funkar. Såklart.

En timme efter att jag faktiskt anlänt till arbetet kommer jag således in och kan starta dagen. Som flyter på rätt bra, skönt ändå och vara tillbaka bland folket. Även fast jag var rätt ovan vid den tidiga morgonen plus bilkörning och iskyla och längtansfullt tänkte på den varma sängen där vovvarna och Marcus låg och drog sig, medan jag förbannade allt vad pinkoder och frusna kortkodsknappar hette. 

_DSC0187-1.jpg

När jag ska åka hem vid 11 så kommer jag ihåg att de stora loppisarna ute i Tornby öppnar nu runt lunch och beslutar mig för att åka ut och ta en titt. Jag avverkar i rask takt Erikshjälpen och Stadsmissionen, och styr kärran mot Hjärta till Hjärta. När jag går ut ur bilen hör jag hur centrallåset klickar igen, jag måste ha kommit åt knappen på bilnyckeln. Grejen är ju den, att den här gamla Opeln hade bråkigt centrallås redan när jag köpte den (och upptäckte det alldeles för sent) som har funkat lite som det själv velat. Det går inte alltid att låsa, ibland kunde man inte låsa upp direkt utan fick mickla och mackla med olika knep. Gick inte det så funkade för det mesta bagageluckan att låsa upp manuellt och kravla sig in. 

Nu när jag tänker efter så är det en överväldigande majoritet av mitt bilinnehav genom livet som inkluderat bakluckekravlande...

Jag blev alltså inte särskilt orolig utan tänkte att jag tar itu med det när jag kommer tillbaka. Tar min runda, hittar massa bra pärlor och band, glad i hågen går jag ut igen med en påse fynd och ska låsa upp bilskrället. 

Och - det går inte. 

Jag testar allt jag kommer ihåg - bankar med nyckeln, går runt bilen och höjer respektive sänker nyckelns riktning mot eventuell sensor, försöker lirka med det trasiga förarlåset - inget fungerar. Testar bakluckan - det går ej att vrida om nyckeln. Jag hör hur det liksom säger "vrrr" lite svagt där inne men vågar inte vrida nyckeln mer av rädsla för och bryta av den. Samtidigt är det som sagt fortfarande 12-13 minus ute och snålblåst utan helvete - och SJÄLVKLART så ligger mina vantar kvar i bilen. Jag tappar såeldes känseln i fingrarna redan efter ett par minuter, och får gå tillbaka in på loppiset för och värma upp dem. Ut och gör ett nytt försök. Näe. Det går inte.

Ringer mamma och frågar om det finns något knep som jag glömt eller inte kommer ihåg - jag är ännu inte särskilt orolig, det MÅSTE ju funka. Alla förslag från modern har jag redan testat. Till slut tappar jag känseln i fingrarna igen och kan inte prata mer. Kommer överens om att testa en gång till. Värmer fingrarna återigen inne i loppiset, och ut igen. Efter ytterligare trettiotolv försök kan jag konstatera att nej - bilfan GÅR-EJ-ATT-LÅSA-UPP. Jag är utlåst.

 

_DSC0190-1.jpg

NU kommer stressen och en gnutta panik - vad FAN gör jag? Loppisarna ligger i "fel" ände av Tornby, det tar 20-25 minuter och gå till närmsta biltjomme där man skulle kunna be om hjälp. Att fråga någon av de andra kunderna om skjuts hade jag inte en tanke på. Stressen kickar ut mitt logiska tänkande fullständigt. Istället ringer jag med viss desperation i rösten till mamma igen - 32-åriga Rebeccas universallösning till allt. 

Mamma har en till nyckel som inte har funkat - men det råkar vara så, att jag kommer ihåg att de här nycklarna har liksom turats om med varann. När den ene slutat funka och uppenbarligen "behöver vila", ja då som genom ett trollslag fungerar nyckel nummer två! En kort tid. Så mamma ska åka in med andra nyckeln. Jag går in igen till loppiset och nu får jag till och med konstiga blickar av den lokala tiggaren som undrar varför jag joinar henne i de regelbundna inomhusbesöken. 

Till råga på eländet - så håller min telefon på att dö. Jag glömde ladda den, och eftersom jag bara skulle jobba till 11 så tog jag inte med laddaren till jobbet utan tänkte att det borde räcka. Icke. Telefonen har ju sprucket glas nu och drar mer ström än innan, ännu värre nu när det är kallt. Och jag skulle ha telefonmöte med Danske Bank klockan två. Och nu var hon halv två.

Har messat med Marcus under tiden och han ringer DB för att informera om min olycka, tack för det. Ber mig också se till och äta något eftersom jag bara fått i mig knäckemacksfrulle pga, ja - skulle ju kommit hem tidigt. Jag i mitt stressade, hungrande och huvudvärken-från-djävulen-tillstånd messar argt tillbaka att här finns det ju fan ingenstans och äta, jag är MITT UTE I INGENSTANS JUE! 

För att sedan ilsket vända mig om och det visar sig att jag har ett loppiscafé bakom ryggen som upptar halva byggnaden. Jahapp.

Äter en ostfralla och dricker kaffe under bister tystnad - plus en chokladmazarin pga KRISSITUATION och då får man bryta sin vardagsduktighet och äta ett fläskigt bakverk på en helt vanlig tisdag. Innan telefonen dör helt får jag ett sympatimess från grabbarnas gruppchatt i messenger att min kaka kan få räknas som en semla i det pågående semmelracet - den har ju trots allt mandelmassa i sig. 

_DSC0196-1.jpg

I en och en halv timme sitter jag sen på en rabatterad sammetssoffas mossgröna armstöd och väntar orolig på min ömma moder. Trots att det är svårväder ute och det förmodligen försenar henne, kan jag inte låta bli att tänka katastroftankar när det tar sådan lång tid och får verkligen kämpa med och styra om tankebanorna med alla medel jag lärt mig. Stirrar stint på varenda individ som kommer in genom entrén så till den milda grad att jag misstänker att personalen är på vippen att säga åt mig att sluta skrämma deras kunder - nu kastar även de lite halvundrande blickar åt mitt håll. 

Sedan helt plötsligt så hör jag bakom mig "jaha är det HÄR du sitter!

Då har mamma gått in genom en bakväg som fanns precis där opeln är parkerad, som jag trodde var enbart till för varuinlämning och således inte använt, utan gått hela den köldpinade vägen runt till huvudentrén hela tiden. 

Och dessutom visar det sig, att mamma hade hittat Opeln och parkerat bredvid, fått upp bakluckan på första försöket (!) och då hoppat in för och dra upp låshakarna på dörrarna. Varpå bagageluckan - som är glapp och inte håller sig uppe så värst bra - slår igen. Och trots att låshakarna är uppe - så kan mamma inte öppna dörrarna. De är fortfarande fast. 

Nu var hon alltså själv fast, INUTI Opeln.

Och sitter där inne och tänker - jaha ja, ska jag ringa Rebecca nu och säga att jag är här - men FAST i bilen?

Alltså. Vilken jäkla fars.

Hon får kravla sig över baksätet och vidare till förarsätet, och lyckligtvis - efter många om och men, får hon upp låset genom att stoppa nyckeln i tändningen och klicka på låsknappen. Och sedan triumferande, men något köldskakande, gå in och rädda sin förskrämda 32-åriga dotter som svettas nervöst där på den rabatterade mossgröna skapelsen, och föra henne ut till friheten. Men inte efter att jag gett alla mina kontanter till den tjej som sitter dag ut och dag in i detta helsikesväder - och skäms lite över att inte göra mer, och också över att jag gör det för att jag själv upplevde det hemska i att frysa såhär mycket. 

När vi kommer hem byter jag omgående tillbaka Skodan och gör en mental notering om att köpa blomster för resten av mina penningar, att skicka min ömma moder med magiska låsegenskaper. 

Kom la hem vid sextiden och hann inte ett skit av det jag hade tänkt den dagen - men hade iallafall en bra historia att blogga om.