Knäppnatt, svampknäpp, och en regnjacka

Torsdag idag och natten har varit heeeelt crazy. Jag har vaknat så många gånger, drömt så himla mycket konstigt, bland annat att jag var försenad till ett plan. Vaknar av att Marcus ruskar på mig och klockan är tjugo över sju och vi har försovit oss nåt fördömt. Åker bil till jobbet och vacklar in halvt groggy fortfarande, ser på Facebook att det är fler som skrivit om konstig natt och morgon, ena kunden har gått bananas med flera högprioincidenter efter midnatt, kollegan meddelar att sonen sovit ruskigt dåligt. Vad var det för varulvsnatt egentligen?

Jag har hela veckan trott att vi ligger en dag före med och att det var torsdag igår så således fredag idag men icke... riktigt peppad på fredagen då vi ska på skaldjursbuffé på kvällen. Och peppad på lördagen då jag kan ge mig ut till skogs igen och kolla till trattkantarellnästet jag hittade!

Helt sjukt det här hur man kan gå från de första nosande symtomen på ett potentiellt nytt intresse till och bara explosionsartat glufsa i sig precis allt som finns om ämnet och hungra efter mer. Härligt är det. Med operation lära-oss-äta-svamp går det OK, jag har börjat uppskatta smaken mer och mer men konsistens är fortfarande en issue. Behöver experimentera mer med tillagning. Jag får liksom en bild framför mig när jag ser ner i min svampkorg och läser beskrivningarna att det är godis jag ska äta, sen blir jag så förvånad när det fortfarande smakar... svamp.

Samma dag som vi kom hem från stugan så upptäckte jag att hundarnas koppel saknades. Vi hivade ju in dem i bilen utan och förutsatte att den andra parten lastat in alla hundgrejer redan. Sedan kom jag fram till att jag förmodligen var boven i det hela som tog den sista morgonpromenaden, högtidligt lovandes att jag bara skulle gå, INTE plocka svamp - och en kvart senare befann mig i hukande ställning under ett gäng trötta granar och rotade efter Karl Johan-svampar. Och då såklart lade ifrån mig kopplen och glömde dem på plats. Attention span som en tesked. Inget muskelminne kickade in när jag kom tillbaka till bilen med en hundbajspåse full av riskor och Karl Johan istället för läderkoppel. 

Men - inget ont som inte har nåt gott med sig. Då fick jag en anledning att åka tillbaka hit. Och plocka MER svamp. Dessutom i sällskap av mamma. 

_DSC0316.jpg

Dagens roligaste var utan tvekan när vi hittat ett bra mossigt ställe och fika på, och ser att det sticker fram flaskhattar ur jorden. Mamma ställer sig och gräver med bara händerna, och i slutändan kunde jag rycka upp den här ståtliga saken - fylld med egenkomponerat brännvin! Vem vet hur länge den har legat nergrävt, förgäves väntande på sin skapare - kanske en jägare som ville ha en liten styrketår under egentiden. Nu är den sköljd och rengjord och så ska jag ge mig ut på jakt efter tillhörande träram (ni vet ett sånt där staket runt flarror av denna typen) så blir den ett utmärkt inslag i inredningen. 

_DSC0323.jpg

Saga var lycklig - hon stormtrivs med de här nya skogskonstellationerna och far runt som ett torrt skinn över stock och sten när en annan sitter och plockar. Idun hatar det om det bara är vi, tolererar det om vi är ett gäng med Marcus eller mamma eller nåt. Kelly var vid den här tidpunkten fortfarande utlånad, men trivs bra och få lunka runt hon med. 

_DSC0320.jpg

Jag hade fixat mackor och redan här gått ur min svamp comfort-zone och gjort toast med smörstekt blodriska utöver de vanliga äggmackorna. Hitintills den svampen jag gillar allra bäst, dels för att jag tyckte den lät himla intressant och gav mig fan på och lära mig den utan och innan efter att ha gått på massa slarvnitar där jag trott att fejkkantareller var blodriskor. Hallå liksom. Dels för att den får en helt annan konsistens när man knapersteker den med massa smör och salt och blir lite stekt fläsk-liknande. Som ju är en av gammal favvomat jag numera inte äter så ofta pga äta-mer-veggo och effortnivån etc.

_DSC0327.jpg

Saga har blivit som en annan hund på äldre dagar. Nu kastar hon sig i all mat som serveras, ber till och med om mer och kommer och frågar efter kvällssnacks. Dessutom äter hon de (för och vara henne) mest häpnadsväckande saker när vi drar över mattiden och hon blir sugen. Som här, en och en halv smörgås fick hon och åt opp varenda smula, plus en halv bulle. 

_DSC0329.jpg

Vi hade fint väder nästan hela tiden men sen från ingenstans kom det ett kort ösregn och drygade ut kaffet. 

_DSC0328.jpg

Och såhär kan det se ut efter att man grundligt gått igenom en Karl Johansvamp efter de fina bitar man trots allt kan få ut även av en smått misshandlad och bebodd sådan. 

_DSC0330.jpg

Vårt köksbord i typ två veckors tid. Svamp överallt, några för torkning och några för artbestämning. Os av förvälld och stekt svamp. Mycket att smaka på - Marcus som har fått stå ut med att jag kommer och sticker upp en bit stekt svamp i nästan på honom och vägrar säga vad det är förrän han har smakat. Sedan kan jag fnissa över min egen dramatik när jag högtidligt meddelar att han käkat vårtig röksvamp. Marcus som för övrigt är världens goaste som tycker det är jättekul att jag fått ett nytt intresse, uppmuntrar och berömmer och dricker sitt kaffe på den lilla kvadratdecimeter han fått till övers på bordet utan och klaga.

_DSC0341.jpg

Här har vi då ett gäng blodriskor, bra nybörjarsvamp om man vill testa annat än kantarell - enda kruxet är att de till 80% är angripna av mygglarver eller annat mindre skoj som också tycker de är high life. Jag har dock hittat några små kolonier här och där av helt oangripen svamp så det går! Samt småttingarna brukar vara safe. Orangea, blöder morotsfärgad saft när man bryter av eller skrapar på den- som sitter som ett jäkla smäck på fingrarna i dagar efteråt. Saften blir grön när den torkar så det ser ut som att svamparna ärgar.   

_DSC0342.jpg

Jag fixade riktigt hårt stekt blodriska med en massa vitlök och vanlig lök, slog i lite grädde och serverade med linguini, mums!

P1020508.jpg

Och så har jag nu äntligen införskaffat en regnjacka som används flitigt till skogs - egentligen köpte jag den innan semestern men hann aldrig blogga om det förträffliga i att jag trots år av Dublinboende och det faktum att jag är hundägare, inte ägt en regnjacka sen jag var liten typ. Den här köpte jag på Club XPRS i Linköping, sista exemplaret i Small och skickade fram Malin till kassan för och kriga för sänkt pris eftersom den hade fläckar. Jag avskyr allt sånt där, men Malin är ett ace - hon ser det som en självklarhet och lyckades fixa 40% rabatt på under minuten. 

Nu - femte koppen kaffe och en eftermiddag, kväll och natt närmare fredag.