Konsten att fånga godis via linsen

Här sitter jag när solen skiner ute och sörplar i mig kaffe och tycker synd om mig själv. Fick världens, vad jag förmodar, allergiattack i måndags som gick över i feber och allmänt elände och nu är jag hemma tillsammans med en annan sjukling i hushållet - nämligen Kelly som ätit nåt olämpligt eller blivit magsjuk, och har kräkts i alla tänkbara hörn av vardagsrummet under morgonen. Mina andra två är hemma nu med efter en långhelg hos mamma och Lasse men de undrar mest varför det är sånt ståhej med kräks och snorfloder och en surmulen matte, och längtar säkerligen tillbaka till friden i huset. 

Nåväl. Jag har hundratals bilder jag har suttit och gått igenom så de kommande inläggen är rena bildbomberna. Just nu är jag lite för seg och trög för att författa någon vidare meningsfull text, så det är tur att bilder säger sin story med. 

Jag läste någonstans, kommer inte ihåg vart nu, någon som uttryckte sig så vackert om fotografering. Att det var som och gå på skattjakt, och hela tiden leta efter de där fina små klenoderna genom kameraögat. Vad som helst egentligen kan bli en egen skatt, en egen historia, genom en bild. Jag har börjat tänka på fotograferandet som en godispåse, en enorm hög lösgodis som hela tiden fylls på och som man plockar ur alla möjliga sorter ur hela tiden. De söta, de sura, det salta, det riktigt smörkoliga och kladdigt chokladiga, de som är lite meh och de som är ens absoluta favoriter. Några ovanliga som du inte alltid får tag på, och några samma gamla vanliga som du ätit tusentals gånger men som ändå funkar fortfarande. 

Just nu plockar jag nog mest ut de sistnämnda, och blandar dem med lite sött och salt. Energin räcker inte riktigt så långt som till och experimentera med ljussättning och dylikt och få fram creme de la creme, men jag får ändå en skaplig omgång godis att tugga på när man är sugen. 

Den här omgången bilder får symbolisera midsommargodiset. Små karameller av vår fina natur vid den här tidpunkten på året. Det var dagen innan midsommar när vi åter var tillbaka i Marcus pappas stuga och jag fick välja mellan och gå med Kelly eller hjälpa till med köttet. Och jag försitter ju aldrig en chans att kunna ensam ströva genom skog, mark och landsbygd med kameran i högsta hugg, det blev de varse när vi var borta i lite över en timme och kom tillbaka precis när köttet var klart att läggas på grillen och oron börjat mullra i herrskapets magar.

Precis som jag planerat hela tiden, heh...

Drömboendet <3

Nyslaget gräs, perfekt underlag att kuta runt på.

Och kanske smaka lite på det som var kvar en bit bort.

Gick ner till sjön och höll på att plumsa i plurret i mina försök att få en närbild på näckrosorna.

Massvis med musselskal var uppspolade och jag fick praktiskt taget sitta på mina händer för att inte plocka med mig ett halvt kilo hem. Samlarinstinkten är så jäkla stark i mig fortfarande.

Och så fick vi hälsa på en grävling! Hen var inte riktigt lika översvallande glad över detta som jag var. 

Kom hem lagom till en underbar solnedgång som startade mellan palettbladen.

Och slutade med en vberitabel eldsvåda i skyn.

Så ofantligt vackert i all sin prakt. 

Sedan var klockan sent, vi hade ätit min hallonvariant av banoffee pie och det var dags att sova och vakna upp till midsommar och roadtrip till Västerås. Mer om det i nästa inlägg. Nu ska jag försöka göra mig presentabel mitt i all feber-och-hundkräks-yra och hämta Marcus och en träningscykel som vi köpt mitt i allt.