Stockholm <3

Det blev en konstig Stockholmsresa detta. Det var nära att vi inte åkte alls, i avvaktan på om det skulle komma mer. Mer elände och mer hot. I fredags satt vi i bilen på väg hem, flexade tidigt från jobbet, tänkte ta svängen förbi Maxi och handla och testa nya halloumiburgaren på Max. Så hör vi extrainsatta nyheter på radion börja prata om Stockholm. Om döda människor, något om en lastbil. Den loja semesterkänslan byts blixtsnabbt ut mot skärpt koncentration och när jag tar upp mobilen för att snabbt uppdatera mig om det jag inte lyckats uppfatta från radion, så stiger iskylan längs med ryggraden. Orden liksom skriker ut från skärmen, stora svarta bölder till rubriker om vansinneskörning på Drottninggatan rätt in i folkmängden, misstänkt terrorbrott, skottlossning. Droppar av isvatten som ploppar en efter en allteftersom jag läser om döda och skadade och Åhléns, och sedan är det som att någon vrider om kranen och det bara forsar ut kallvatten, vräker sig fram och översköljer mig med skräck - mina kusiner, mina vänner! 

Upp fort som fan med mobilen och kolla säkerhetschecken på Facebook, skicka meddelanden som swishar genom luften likt tusentals andra just då med "är du OK?" och lättnaden när alla svarar. Alla är safe. 

Några där ute fick inga svar. Inga säkerhetscheckar. Några fick leva i ovisshet och sedan bekräftelse som måste vara som och doppas i en hel isvak i jämförelse med vad jag erfor. Några förlorade sitt barn, sin själsfrände, sin hund, sin vän. Det är helt otroligt säger alla, att inte fler dog. En fredagseftermiddag på Drottningatan liksom. Men hela vistelsen i Stockholm har jag bara kunnat tänka på de som skriker inombords när de hör det. Att just deras älskade, i dessa ofattbara odds, blev de "fåtal drabbade". Så jävla ont det måste göra. 

Det var mycket märkligt att gå gatan fram, och stanna till där det hände - sorlet liksom dog ut bakom en, alla på den här delen av asfalten var tysta, viskade. Man gick en bit till och kom till stenlejonen, överrösta med blommor och skrapmärken. Tystnad även där. Och så fortsatte det.

Samtidigt pågick vardagen med ännu större febril aktivitet än tidigare. Över hela staden fanns kärleksmeddelanden, folk främmande inför varandra som pratade om det som hänt och knöt gemensamma band mitt i det hemska. Folk som hand i hand kom ut från godisaffären med kilovis av påskägg och dignade under blombuketter. En slags tyst överenskommelse om att leva extra mycket denna helg. Det var fint.

Helgen har varit fin. Konstig, men bra, med trevligt sällskap, god mat, en hel del cocktails, några tårar, och en och annan påse med fint i. Nu är vi hemma igen och ska strax ut och promenera igen, som alla andra dagar. Sedan bär det av in till Linköping. Vi ska till IKEA och fixa en bänkskiva, fixa kartonger, och packa. Jag ska nämligen bli sambo igen mitt i allt. Det är också fint.

Sedan ska det påskpysslas, vi ska planera lite påskbrunch i helgen, och fortsätta njuta av ledighet och försöka tränga bort tankarna på annalkande jobb och elände som ändå känns som en piss i havet och känna efter allt som skett. Men ja, det är vår vardag och verklighet och det får man väl ändå vara tacksam över att det inte är "värre" än så. Lite perspektiv.

Ta hand om er därute allihop, så hörs vi <3