En salig blandning av olika sorters trötthet, en väska, och bara en aningens bit rage Kvinnodagen till ära

Här sitter jag en onsdagskväll och författar ett inlägg som jag egentligen skulle ha gjort i helgen - men just denna helg har för första gången på länge varit en sådan helg där inte mycket har behövt göras, det har inte funnits några måsten utöver hundpromenader och införskaffa föda och inta viloläge. Även fast det har gått ett par månader nu så har jag ännu inte riktigt kommit in i grejen att jag faktiskt fixar allt på egen hand under vardagarna, i kombination med ett jobb som har varit energikrävande så länge att jag glömt när det ens började vara det och gör så att jag kommer hem runt sex, halv sju nästan varje kväll. Inte alltid på grund av övertid men också på grund av att jag har svårare än någonsin och komma upp på morgonen - nu snoozar jag så pass att jag har prick tio minuter på mig att grabba tag i kläder, dra en kam genom håret, ta hundarna och mina overnight oats under armen och dra till bilen. Jag har till och med börjat ha samma tre outfits varje vecka typ, snart kommer förmodligen nån garderobs-soc och gör hembesök för att utreda försummelse av plagg. Jag är inte lika stressad om dagarna som jag var vid årskiftet, men gillar inte riktigt den här utvecklingen heller. Jag vet att likgiltigheten och min "lathet" och oförmåga att komma till skott med saker på min fritid annat än och ligga i soffan är symtom på att stressen kanske övergår till annat. Jag kämpar ändå för att hitta den här balansen, så det inte ska tippa över kanten åt något håll, och det är ju för väl att jag är medveten om det iallafall. Men det är för jäkla svårt ibland och veta vad som är "vanlig" trötthet, D-vitaminbrist, pollenkänning, depptrötthet eller utbrändtrötthet eller PMS eller whatnot. Önskar mig en sån där klocka som syntes i familjen Weasleys hus som visar vart alla barnen var, fast min har visare som pekar på mitt humör och vad det beror på. Gärna med förbättringsförslag, typ köp dig en blombukett att lukta på och en påse chips. Pretty pleeeease? 

Nåväl. Tills dess får jag nöja med mig att ge mig själv lite uppmuntrande vardagslyx på manuell väg. Förra veckans torsdagsbukett är fortfarande lika fin ute på mitt köksbord, riktigt bra skit!

Och helgen var som sagt balsam på en uttröttad själ. Jag var iväg på lördagskvällen för lite turkish delight med tjejerna i Vadstena, men annars bestod den mestadels av mitt allra bästa: när man gått en riktigt lång promenad med alla hundar i kylan och kommer in i värmen, alla djur är avtorkade och har fått sina tuggisar och stimmat runt lite innan de till slut lägger sig till ro på random platser i lägenheten och somnar. Och vi kan sitta och ta en fika på krämiga wienerbullar, lyssna på lugnet och bara njuta.

Alla nöjda, blöta och varma hundkroppar som snarkar lätt bland filtar och favvogolv.

Nåja... nästan alla 

Och sen måste jag ju också få visa vilken awesome tidig födelsedagspresent jag fick i fredags - det hade varit coolt och skriva "ba fick en random fredagspressy cause I´m awesooome!" som om random deisgnerväskor ingick i min veckovisa maintenance  men det hade ju varit lite... ytligt.

Det här är alltså min födelsedagspresent som min käresta införskaffade förra veckan men kom på att jag kanske ville byta till annan sort/färg och därför gav den i förtid. Nu hade jag ju inte velat byta ut den för allt i världen oavsett hur den såg ut, eftersom just han valt ut den <3 men vilken överraskning det blev - jag trodde han hade köpt mig en extra påse chips liksom när han var så hemlig och förväntansfull.

Vid närmare eftertanke - hade den varit skrikorange med limegröna prickar, då hade jag kanske övervägt ett byte... alternativt bytt ut hela min stil till 90-talsrejvare för och matcha.

Men nu var den alldeles perfekt mörkblå och jag som velat fram och tillbaka i flera år, sagt att jag ska kosta på mig en snordyr MK som en treat till mig själv när jag har en ekonomi som tillåter det men alltid fegat ur i slutet, inte riktigt kunnat rättfärdiga det inköpet versus så mycket annat som är mer nödvändigt att lägga pengarna på. Nu slipper jag det beslutet - nu kan jag istället bestämma mig för och sikta på en mer kreativ skapelse som komplement till den klassiska jag numera har i min ägo - riiiight?

Och just det ja - internationella kvinnodagen idag. Jag har gått och tänkt på detta under de få minuter idag som jag inte haft något och göra, vad jag egentligen tycker om det - men även här kan jag känna att jag mest är - ja, just det... trött. 

Under de här månaderna som gått då jag varit slut mentalt har jag utöver det känt en förlamande trötthet över och vara av kvinnligt kön i denna värld idag. Å ena sidan tycker jag det är awesome att vara kvinna - och vara kvinna i Sverige. Det är för jäkla kul för det mesta. Men prick samtidigt är det så otroligt tungt de dagar det inte är det. När man inser att man inte kommer ihåg sist man inte möttes av nyheter om våldtäkter där åklagare, rektorer, förövare eller random myndighetspersoner har uttryckt sig åt helvete eller känner behovet av att komma med diverse "förmildrande omständigheter"-argument och jag själv sitter där som en fågelholk över att det ens finns något "förmildrande" alternativ som berättigar att någon tvingar sina könsdelar på mig år 2017.

När man ser offentliga, starka och intelligenta kvinnor  stå upp för sig, ta plats och delar intressant debattartiklar och smarta krönikor på social media och jag går in i kommentarsfältet för och följa debatten och FORTFARANDE ser att hälften av kommentarerna fokuserar på hennes utseende istället för hennes ord. Är det dessutom ord som hanterar feministiska frågor eller riktar någon form av kritik mot män/patriarkatet i samhället så kan jag räkna med att det istället är kommentarer som innefattar vad man (män) vill göra mot henne för och "få ordning på henne", vad man (män) vill göra med henne för att hon ska knipa käft, att hon inte "fått känna på nåt rejält på ett tag" och att man (män) kan ställa upp på och fixa det/alternativt använda hennes åsikt som en förmildrande omständighet för att påtvinga sina könsdelar på henne, bekvämt nog. Och under dessa äckliga kommentarer är alla dessa individer som gapar om hur kränkta DE blir över att de "påtvingas" någon form av gemensamt samhällsansvar de inte känner för, för och komma till rätta med den unkna kvinnosyn som fortfarande florerar år 2017. HUR skevt!?

När man spenderar fem minuter inne på Linnéa Claesons instagramkonto assholesonline och först garvar åt hur fullkomligen åt helvete dessa snubbar är mentalt innan man inser att det här faktiskt är manliga medmänniskor i min egen ålder och yngre, som växt upp i detta klimat där vi ändå pratar mycket, mycket mer om det här problemet och faktiskt aktivt försöker göra skillnad och det HAR skett massor av förbättringar - och ÄNDÅ sänker de sig till en primatnivå och skickar oombedda penisbilder till random kvinnor och kallar henne hora när hon inte blir tacksam. Det är så satans skrämmande.

Jag skulle kunna arbeta upp mig till en fullkomlig rage och skriva sida efter sida om det här men jag vet att det inte är lönt - vi VET allt det här. Jag och alla mina kvinnliga medmänniskor lever med allt detta dagligen - alla VET att det är skevt, åt helvete. Vi har vetat det så länge att det blivit kutym, att det blir alldeles för tröttsamt att jämt och ständigt behöva ta i försvar att feminism behövs, att JA den handlar i mångt och mycket om kvinnors rättigheter även fast feminism innebär lika rättigheter för alla. Men det är för att vi fortfarande år 2017 står ut med ovan skit och mer. Vi måste komma till rätta med det OCH jämställdheten. Eller ska vi se till att män också får penisbilder skickade till sig för och jämna ut det hela? Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.

Lite positivt är iallafall, att jag vid flera tillfällen under mina för det mesta förhatliga pendeltågsresor, börjat lägga märke till en mjukare attityd hos de tonårskillar jag har förmånen att få dela vagn med. Visst, det är fortfarande hård jargong och mycket höhö-skämt och skrän i allmänhet, som man ju ändå är entitled till som fjortis - men jag har sett killar som stryker bort varandras hår ur ansiktet, ger varandra spontana kramar, kommer med uppmuntrande tillrop till en deppig kompis av arten "det fixar sig, prata med henne!" istället för "öööh skit i horan baa drick öööl!". Och det här värmer en cynisk och småbitter 30-årings hjärta något enormt, för här pågår något otroligt viktigt för feminismen mitt framför oss. Det är OK att inte vara macho hela tiden, det är OK att visa sig känslosam, vilja prata igenom saker och vara öm, något som generellt setts som kvinnliga egenskaper som "inte passar" en snubbe och som är något fult om man "är som en tjej". Äntligen börjar detta ruckas på, äntligen börjar vi med små, små myrsteg plana ut begreppet kvinnliga och manliga egenskaper och låter folk växa upp och bara vara så som de vill vara utan begrepp som "pojkflicka" eller "känslig kille". Det är där vi måste fokusera, det är där allting börjar som kan leda till samhällets attitydförändring. Jag försöker tänka på dessa fina fjortisar när jag stänger ner Facebook minst en gång om dagen för att jag helt enkelt blir trött på mänskligheten när besöker diverse kommentarsfält. Det finns ändå hopp för att vi en dag inte kommer behöva nån kvinnodag och alla dagar är allas, lika mycket.