Springbrook National Park, del 2 - mer klippor, maaaaassor fågelbilder, och strypträd

Uschaan, idag kommer det krävas många koppar kaffe för att jag ska vakna till. Varje dag denna veckan har energin blivit mindre och mindre och nu är jag på all time low. Gött att det är helg snart ändå - även om det blir lite halvfull rulle just denna helg.

Till morgonkaffet idag drömmer jag mig tillbaka till Springbrook, och den underbart friska, eukalyptusdoftande och renande luften och alla oändliga vidder av gröntgröntgrönt. Nu när vi är precis på gräsen till att allt blir gråttgråttgrått...

P1020742.jpg
P1020744.jpg

En klippavsats, ett litet vattenfall och en utsikt som inte var av denna värld. 

P1020748.jpg
P1020749.jpg
P1020750.jpg
P1020751.jpg
P1020752.jpg

De här små vita blommorna doftade magiskt, som liljor - glömde tyvärr skriva ner vad de hette. Kände doften hela tiden och gick och sniffade på varenda växt jag såg tills ursprunget var lokaliserat. #småttsnurrig

P1020753.jpg
P1020754.jpg

Det fanns ett och annat litet mysigt fikaställe här i parken - Riverstone Cottage var liten och naggande god, men vi intog våran lunch i ett lite färggladare hus. 

P1020756.jpg

Nämligen den här lila smällkaramellen mitt i all grönska, med det passande namnet Dancing Waters Café.

P1020757.jpg

En salig blandning av maffiga, rustika trämöbler, färgexplosioner i tavlor och så ett grönt hjorthuvud.

Det här stället producerar all sin mat och dryck på plats med lokala råvaror, och de har mängder med gluten-och-mjölkfria alternativ, vegetariskt och veganskt, frigående höns och kaffet är såklart fairtrade, ekologiskt och australienskt. Mitt hjärta klappar ju redan för allt detta, men efter att ha spenderat ett par timmar i denna underbara natur så är det svårt att inte känna ansvaret över att göra det man kan för att bevara den och respektera vårt lilla klot och allt i det. All heder till detta ställe som verkligen går all in på miljö, hälsa och etik kring maten. Sen var de ju supergott också. 

P1020758.jpg

De sålde en del varianter av dessa filurer - en av dem fick följa med mig hem med en suckulent i. De är gjorda av ett naturmaterial som samlas upp, tror det var från fallande palmbark eller dylikt, och används istället för kruka helt enkelt eftersom det har förmågan att suga åt sig och hålla vatten under en längre tid.

P1020759.jpg

Jag drack en latte spetsad med gurkmeja och honung - en speciell med angenäm smak. Stort pluspoäng på att vi fick ugglan som bordsnummerdekoration!

Sen hade jag beställt in en grekisk toast men den har jag ingen bild på eftersom den kom helt i skymundan...

P1020762.jpg

...på grund av den här gynnaren!

P1020787.jpg

Caféet är känt för att fågellivet kommer väldigt nära inpå också - speciellt lorikiterna, och speciellt den här lilla killen. De brukar tydligen ge brödsmulerester till fåglarna regelbundet och hade nyligen gjort det, men den här knubbisen var extra sugen på mer.

P1020788.jpg

Börjar med en fördrink.

P1020789.jpg

Botten upp!

P1020790.jpg

Sen vidare till nästa drink.

P1020791.jpg
P1020767.jpg

Sen trippade han till min stora glädje över till oss.

P1020769.jpg

"Exuse me ma´am, but that turmic latte of yours look extremely deliscious - mind if I have a sip?"

P1020776.jpg

Varsågod!

P1020778.jpg

Yummy!

P1020780.jpg

Man bör inte göda dem hur som helst och med vad som helst eftersom det inte är bra för deras hälsa, men gurkmeja sägs ju ha zillioner olika bra egenskaper så det får väl anses OK ändå. Med växtbaserad mjölk dessutom. #rättfärdigajärnet

P1020809.jpg

Sedan fick han sig några toastsmulor av Marcus.

P1020794.jpg
P1020799.jpg

Och såklart en liten bit grekiskt bröd från mig så han kunde sitta på min hand och jag höll på och gå upp i atomer av lycka - instagrammade att jag nu kan dö lycklig och åka hem från AU, typ. Jag och fåglar alltså - crazy.

P1020801.jpg

Så mysigt att känna tyngden och fötterna som klamrar sig fast i ett järngrepp - men aj!

P1020803.jpg
P1020812.jpg

Efter en stund kom ännu ett nyfiket fjäderfä i form av den australienska versionen av en skata. 

P1020815.jpg

"Hey, sup?"

P1020819.jpg

Hen fick en liten brödbit av mig med. Man får ju inte diskriminera. 

P1020821.jpg

Efter cirka hundratretton bilder på samma fåglar så slet vi oss motvilligt ifrån caféet och gick vidare. Vandringsleden vi gick är ett världsarv med så pass gammal regnskog att delar av den fanns redan när det gick dinosaurier här. En hisnande tanke. 

P1020829.jpg

Följde den långa leden som slingrade sig ner och runt alla möjliga stenkonstellationer och bäckar som mynnar ut i vattenfall.

P1020834.jpg
P1020836.jpg

Här ett speciellt vattenfall som störtar rätt ner i en grotta.

P1020838.jpg

Vi får kringelikroka oss ner för och se vart det hamnar.

P1020843.jpg

Och här landar det - turkosblått vatten i Glow Worm Cave - den här grottan stoltserar med att ha Australiens största population av lysmaskar, och det finns särskilda natt-turer man kan ta där man får se hela taket upplyst av blågröna, mjuka ljusglimtar från dessa varelser som en slags inverterad stjärnhimmel. Riktigt coolt, synd att vi inte visste om det innan - hade gärna kommit tillbaka för och se detta.

P1020841.jpg
P1020840.jpg
P1020844.jpg

Och ja, sen följde mer grönska, mer enorma träd. Nu var vi långt nere och luften var kall, tung men samtidigt så himla lätt och andas in, lungorna sjöng av glädje. Alla allergiker och astmatiker borde ordineras minst en regnskogspromenad per år.

P1020849.jpg
P1020847.jpg
P1020854.jpg
P1020855.jpg

Folk har ändock en enorm förkärlek för och uttrycka sina känslor via trädstammar i det här landet...

P1020856.jpg
P1020858.jpg

Det här blev vårt favoritträd - eller ja, favoritparasit kanske man ska säga. Med det gulliga samlingsnamnet strangler fig - trädet lever på att klamra sig fast vid värdträd och använda dem som språngbräda till att slingra sig upp till det eftertraktade ljuset. Ju mer den växer och vrider sig runt sitt värdträd och dess rötter, desto mindre syre och energi får värdträdet och till slut stryps det till döds - bokstavligen. Bakom några av dessa enorma varianter av strangler fig kunde man se ihåliga, spröda stammar. Hardcore. Det blev lite av en sport att se vilka strypfikonträd som var värst.

Åh vad jag längtar tillbaka nu när jag ser allt detta. Eller att resa igen, trots att jag typ nyligen kommit hem. Tur att vi ska åka till Tyskland snart iallafall, alltid något. Sen ska det sparas till hus, så vi får väl se när nästa stora utlandsresa blir. Har inte släppt drömmen om Afrika.