Sötsaker och sölbloggande

Jösses vad tiden går - är det tio dagar sedan jag sist bloggade? Det känns som jag skrivit massor de senaste veckorna, fast det kanske är mest i mitt huvud då. Och Instagram. 

Tiden går fort när man har roligt, och just nu känns det som jag har miljoners grejer i luften samtidigt som husinflytt drar sig allt närmare och jag både vill dra uuuuuuut på väntan för den är så smärtsamt ljuvlig ändå, och vara där BUMS NU!

Jag har lagt en del krut på och testbaka saker och använda mig av verktyg jag köpt hem - samtidigt som jag lägger ner mer tid än vanligt på fotografering och redigering av bilderna för det inte-så-hemliga-soon-to-be-företagskontot på Insta. Jag har knåpat mer på drömfångarna och försökt skita i att allt ska ha en baktanke och bara göra det som ser fint ut och försöka få ihop ett gäng nog så jag kan testa att lägga ut en och annan för försäljning. Har jagat körsbärsblommor över halva stan. Jag har gått på första sessionen av Nyföretagarcentrums starta-eget-kurs, och jag ska på den andre ikväll. Har skrivit upp mig för GDPR-utbildning och enskild rådgivning också. 

P1040180-1.jpg

Och för fyrtioelfte gången ändrat i min asjobbiga men ack så viktiga affärsplan. Nu ska jag bara se till och plita ner den också... det lutar faktiskt åt att jag ägnar mig helhjärtat åt bakandet, men försöker få in återbrukstänket där ändå på något kilovänster och såklart använder ekoprodukter i så stor utsträckning som möjligt. Planen nu är dessutom att nischa in mig på folk med flertalet födoämnesallergier, och göra roliga, unika godsaker åt dem. På det sättet fyller jag ett behov jag vet finns, jag får utmaningar till mig själv, och känner dessutom att jag gör gott - i dubbel bemärkelse.

Vilka av mina vänner där ute har någon form av födoämnesallergi? Ni får jättegärna höra av er eller kommentera, så får jag ställa lite nyfikna frågor och kanske be er vara med och testsmaka grejer. 

P1040051-1.jpg

Samtidigt vill jag ju såklart ägna mig åt alla mina återbruksprojekt också men fattar att jag måste hålla prestationsdemonen i schack och inse att jag inte kan göra allt, utan måste prioritera. Jag märker ju hur enormt trött jag blir av att baka och skapa i flera timmar med, och behöver vara försiktig. Lära mig pö om pö att organisera och strukturera upp tiden bättre.

P1040212-1.jpg

Jag är också supersugen på att gå loss med min Cricut och jag vet att ni är en del där ute som undrar vad sjutton ni egentligen köpte till mig - ni ska få se! Kruxet är bara att alla de saker jag vill göra kräver ett litet specialverktyg, som jag nu beställt från Amazon och hoppas få inom relativt kort tid. Sen måste jag gå loss i bokhandeln efter massa olika papper också. Men jag hoppas kunna testköra lite i veckan nu.

P1040163-1.jpg

Annars har jag även hunnit med besök hos Talitha och Delia, besök hos Malin och vild brottningsmatch med grabbarna, vi har varit i Eskilstuna för ett mysigt 40-årskalas och så har vi åkt till Örebro på retroloppis och kollat bilar. Hittade inga i Örebro men däremot i Linköping via en kollega, så om inga konstigheter sker ska jag hämta hem en liten VW Polo imorgon. 

P1040240-1.jpg

Det kommer en ny liten knodd till tjejgruppen i augusti med så babyshower-praliner tog mig några kvällar att preppa <3 och så har vi såklart njutit av det underbara vädret som bredde ut sig över oss. Och längtatlängtatlängtat efter vår egna lilla trädgård. 

Nu ska jag fortsätta jobba, det har varit smått kaos där med (igen) och sen blir det en kaffekopp till innan det är dags att dra in till Vadstena och lära sig om ekonomi och bokföring hos LRF.

Ha en fortsatt go måndag peeps!

Bland blommor, dammtussar och snäckskal

God fredag finingar! Och tack för alla födelsedagsgrattisar! Jag brukar försöka tacka var och en som kommenterat men nu har jag haft fullt upp med så mycket annat så det har inte hunnits med. 

Själva födelsedagen var lugn och snäll med god mat och fika - hade ju jobbat hela dagen och haft sena kvällar innan så var rätt slut redan på morgonen. Men goda drinkar, halloumiburgare och alla sockriga rester av helgens bakäventyr gav mig energi nog att slita upp jättepaketet som Marcus haft stående bredvid sängen med en provisorisk duk över hela veckan - och som Saga uppenbarligen använt som ramp för och ta sig upp i sängen. 

Och jättepaketet innehöll - *trumvirvel* - en CRICUT! 

Ni som har hängt med och läste inlägget om önskelistan är nog med på banan, ni andra är säkert lite "wtf är DET nu då?". Men det kommer, jag ska visa er. Jag ska ha datenight med denna goding under morgondagen tänkte jag, hoppas vi kommer bli superbästisar!

Och stort tack till er som joinade in på den här presenten, den kommer bli väl använd, det garanterar jag <3

_DSC0174-1.jpg

Här syns lite av det jag pysslade med i helgen. Jag har inte lagt upp så mycket av det på bloggen här, eftersom jag går och skissar lite på en annan hemsida, med eventuellt en annan blogg - så snart jag har format affärsplanen lite mer. Tills dess fyller jag på mitt ej-längre-hemliga-instagramkonto med bilder jag lagt lite extra tid på, och testbakar en massa godsaker som jag vill kunna utan och innan och således göra på beställning. 

_DSC0157-1.jpg

Och äntligen få använda precis allt mitt samlade porslin och diverse props - och ha en anledning att köpa fler...

Här ovan syns brigadeiros, zefir och franska crullers - de sistnämnda så ofantligt farligt goda som nybakade, jösses. Gör och ät för fasen!

P1040002-1.jpg

Fina blommor jag fått, och vaser som tagit slut så då får jag använda mina återbrukade pinaler som väntar på egna projekt.

P1040014-1-2.jpg

Och igår tog jag tag i den enorma hög av minidrömfångare och dess material som jag samlat på hög men aldrig riktigt satt mig ner för och göra något av, bara samlat idéer i huvudet. Nu tog jag ett gäng grejer, satte mig vid köksbordet, och bara gjorde. 

P1040010-1.jpg
P1040018-1.jpg

Stökigt som fan vart det, och jobbigt att städa undan när ögonlocken håller på och slå igen av trötthet runt midnatt - men ändå fint stök som gör sig bra på bild. 

Nu ska jag fortsätta jobba lite, sen ta en kort lunch och försöka röja lite - vår anda av orka-bry-sig när det gäller städning har nått nya nivåer och vissa saker MÅSTE man ju ändå bry sig om för att inte stället ska utvecklas till någon slags krigszon. Slaget mellan dammtussarna och smulorna. 

Marcus syster Lisa hade skrivit ett inlägg igår om psykisk ohälsa och Avicii, vilket var synnerligen väl timeat eftersom jag själv hade ett liknande inlägg i utkorgen som väntade på publicering. Great minds think alike.

Nu har det ändå gått ett tag sen vi alla möttes av de sorgliga rubrikerna om Tim Berglings bortgång - själv satt jag och tittade på Mandelmanns med Marcus, skulle pausa, och då bara poppade det upp via TV4 Nyheters notifiering på mobilen vad som hade hänt.

Det var som en knytnäve i magen. Jag tryckte automatiskt på uppspelningsknappen, och Marcus blev irriterad för att det då avbröt vart vi var i Mandelmann-episoden och det skulle bli så enerverande att hitta tillbaka dit vi var. Men jag ville veta, kunde inte riktigt ta in vad jag såg om det inte kom från någon verbalt. M har aldrig lyssnat på Aviciis musik, men för mig är han soundtracket till mitt Dublin-liv. Jag flyttade dit samma år som han slog igenom med "Levels". Den spelade precis överallt dit vi gick för och festa. Jag har alkoholdimmiga minnen av glädje och lycka och sorg från alla de anledningar till att jag var ute och festade och alltid hade en version av Levels, Sunshine eller Wake Me Up i susande i öronen. Han var på min förfest-lista när jag gjorde mig i ordning för utgång och varvade locktången med oändliga klädombyten - det ena tightare och kortare än det andra. Han var bakgrundsmusiken till en era i mitt liv där jag hittade en ny bit av mig själv - modigare, ville synas, färgstark, festsugen.

Jag insåg inte hur mycket han faktiskt påverkade mig på det här sättet förrän jag nu fick höra att han inte fanns längre. Jag blev oerhört ledsen när Michael Jackson, min husgud, gick bort. Ledsen så som man blir när man sörjer en kär familjemedlem, någon som har varit med en länge. 

Men Avicii var liksom som och snubbla och från ena sekunden till den andra slå hårt i marken så man tappar andan. Shit! 

P1030840-1.jpg

Tim var tyvärr ett glasklart exempel på vad psykiskt dåligt mående kan överskugga totalt - pengar, berömmelse, dyrkan. Inget av det där spelade någon roll. När man är deprimerad, stressad och ångestfylld, är det som att befinna sig i en burk med finmaskigt nät som lock. Alltid är det något som skyler, skaver, täpper till. Små fragment av ljus kan tränga igenom och värma ett litet tag, men för få bort hela locket måste kraften komma inifrån burken, uppåt. Och nätet är segt. Så förbannat segt.Och man blir trött. Till slut sitter man där, och orkar inte lyfta armarna mera för och försöka klösa ett pyttelitet hål.

Att må dåligt psykiskt är som och ha det här locket, den här våra filten över sig - hela tiden. Ju längre den är på, desto svårare blir det att ta av sig och inga "men ryck upp dig" eller "var glad åt DET HÄR" hjälper eftersom det här är någonting som sipprar in och tar över hela ditt väsen. Ja, det skulle vara så underbart om deprimerade människor bara kunde sätta sig ner och tänka lite på det som är positivt omkring dem, och VIPS bli friska och glada igen. Så himla enkelt det skulle vara. Men så är det inte. Det här locket, filten, den sipprande vätan, den bedövar din förmåga att uppfatta glädjen, förvrider den. Det sker under en lång tid, och det tar lång tid att hitta tillbaka igen. Vissa orkar inte med det. 

P1030841-1.jpg

Så. Jag hoppas att Tim har funnit frid var han är befinner sig nu. Och att vi fortsätter prata om psykisk ohälsa - bit för bit bryter ner den här stigman som fortfarande finns, att det skulle handla om svaghet och oförmåga. Speciellt när det gäller män. Att vi uppfostrar våra barn och samhället i att kunna prata om sina känslor och tankar, be om hjälp, och hjälpa andra. Träna upp oss i konsten att lyssna. 

För min egen del har jag en enda session av KBT kvar. Jag har kommit en rejäl bit på vägen, fått nya insikter, ny självkännedom, ett nytt lugn som jag är oerhört tacksam för. Jag har haft relativt lätt att ta till mig detta, och aktivt ändra mitt tankesätt - tack och lov. 

Inför nästa möte med terapeuten ska jag skriva en lång summering av det här halvåret, identifiera mina risker och fallgropar, vad jag lärt mig, vilka rutiner och faktiska scheman jag måste upprätthålla för och inte trilla dit igen. För så är det - jag är inte helt frisk än, och precis som med mina ätstörningar i tonåren, så är det här något jag kommer fortsätta bära med mig som en riskfaktor resten av livet. Något som jag aktivt måste planera för, känna igen signalerna, och hejda från och bryta ut igen. Det är ett jättejobb. Det kommer bli pissjobbigt emellanåt. Men jag vill verkligen inte hamna i det här tillståndet av total utmattning igen, och orsaka min närhet mer lidande för mitt dåliga humör och oförmåga att hantera vardagen. Det är min drivkraft, och jag är oerhört tacksam att jag har förmågan att känna den. För det är inte alla som har det, får det, eller orkar kämpa tills det sker. 

P1030843-1.jpg
P1030848-1-2.jpg

Förra KBT sessionen hade jag som uppgift att be folk skriva ner sina tankar och intryck av mig. Det är tur att jag älskar analyser, annars hade denna uppgift varit bra mycket tuffare än den var. Många fina ord har skrivits ner, som jag sparat i ett kuvert och kommer bära med mig. Vi pratade om mina insikter, vad jag fortfarande kan förbättra. Och det finns onekligen en hel del ännu. Bli bättre på och ta pauser, och då speciellt pauser från skärmar. Svårt för någon som både jobbar med data och sköter många hobbies och research inför egen verksamhet via datorn. Men nu försöker jag komma ihåg att ta min kaffekopp och gå ut från mitt rum och leta upp en intet ont anande kollega för lite skitsnack. Jag och Marcus var på Hjärta till Hjärta i Linköping  och jag fyllde på energidepåerna dels med loppistittande - där Marcus lyckades hitta den här UNDERBARA korgen ni ser ovan - dels med böcker i alla dess former. För nu måste jag sluta med mobiltittande och spelande innan läggdags, och istället ägna mig åt en gammal hederlig bok för och varva ner hjärnan. 

Jag tror det är bra att vi människor regelbundet stannar upp och känner efter, även om vi inte mår dåligt eller är deppiga på något sätt. Bara liksom tar ett par minuter och analyserar - är det något som skaver någonstans? Om inte, vad är jag glad och tacksam för? Tänka lite extra på det. Tänka på vad man kan göra för att få andra glada. Tänker efter om man sett eller hört något som indikerar på att någon inte har det så tipptopp i livet just nu. Kan jag göra något? Ibland räcker det bra med bara en fråga. Visa att man sett eller hört. 

Ta hand om er alla där ute, och ta hand om varandra också <3