Det nya livet

Tack för all medkänsla under de här dagarna <3 nu känns det någorlunda som att jag är på väg upp till ytan igen. Första och andra dagen var hemsk. Själva proceduren gick fort, väldigt fort - men jag antar att det var för att Idun är mycket mindre, och hon var rätt uppspelt också. Sömnmedlet går fort ut i kroppen. Ena sekunden flängde hon runt mellan oss, i nästa lade hon sig ner och somnade. Och vaknade inte mer.

Mamma och Lasse var med den här gången och hann precis, de kom samtidigt som veterinären. Efteråt drack vi kaffe, pratade minnen, och jag försökte hålla mig sysselsatt. Det funkade under större delen av dagen, speciellt efter att Marcus morföräldrar kom förbi också och bjöd ut oss på middag. Det var en välkommen distraktion i sorgen.

Men på kvällen, när vi skulle sova - då brast allt. Det är en så otroligt inrutad rutin att gå och hämta Idun från soffan, gå ut med henne för sista kvällskissen, sen bära upp henne och höra henne tassa över golvet och klättra upp i sängen via den lilla puffen som står där för hennes skull. Det var så hemskt att bara gå och släcka allt, och that´s it. Då trodde jag att jag skulle få en ångestattack där jag satt i sängen och kippade efter andan. Jag hade tagit en sömntablett men sov ändå väldigt sporadiskt.

Dagen efter tog jag Kelly och åkte till Kalle Ringelskogen. Gick hela långa vägen runt, som vi inte gjort på väldigt länge nu. Tog nog över två timmar. Kelly blev nästintill chockad. Och jag gick och plockade lite svamp, grät en skvätt, tänkte att det ändå är skönt att inte vara orolig för att hon ska bli för flåsig, få för ont, hela tiden kolla över axeln för och se så hon hänger med. Även denna veterinär sa direkt när hon kom, att det syntes vem som hade ont. Och hon anmärkte även på Iduns flåsighet, något vi också reagerat på under det senaste halvåret men inte hann kolla upp. Det var mest fokus på hennes hälta, och på hennes hälsokontroll i våras anmärkte de inget när de lyssnade på hennes andning. Men vår gamla hund Rosis fick ju samma juvertumörer som Idun, och de fortsatte komma och satte sig på lungorna till slut. Någonstans i bakhuvudet har det ändå ringt en varningsklocka att det kanske finns mer än hältan. Och där finns det i så fall, verkligen inget och göra.

P1070836-1.jpg

För min del känns det verkligen att en era har avslutats. Eran då det var jag och mina hundar, genom allt. Mitt ständiga sällskap, ett av mina mest grundläggande mål med livet. Några av deras hussar har kommit och gått, vi var ifrån varandra under Irlandstiden, men har alltid hållit ihop, alltid varit vi tre. Mina stöttepelare. Som jag längtat efter egen hund sen jag var gammal nog att kunna uttala ordet, och så mycket av det längtet som manifesterats i de här två. Vårt liv ihop, från den lilla ettan ute på Väster - med långpromenader i Råssnäs klockan 23 eftersom jag satte och spelade WoW hela natten sen - till när jag skaffade dem pass och vaccinationer för att jag tänkte ha med dem till Dublin och missade Sagas andra rabiesspruta med en dag.. tack och lov för oss allihop egentligen. Och fram tills nu, då jag har gått in i en ny vuxenperiod med hus, Marcus och nya utmaningar. När båda nu är borta, då är liksom sista bandet med mitt gamla, 20-nånting-liv klippt. Nu är det 30+, och de vovvar som vi kommer skaffa ihop (för en till staffe kommer det bli framöver, helst igår om jag finge välja, men lite realism måste tydligen in i bilden med) kommer vara med mig, oss, i det här nya livet istället. Det blir liksom en extra dimension sorg att det känns som och släppa taget helt om en så stor del av min förflutna. Är det nån som ens fattar vad jag dillar om här, är jag FÖR högtravande och flummig denna gång? Hehe.

Anyway. Jag är OK nu iallafall. I helgen stundar en hel helg i Varamon med tjejerna, med start i eftermiddag i form av god sushi och strålande solsken. Livet går vidare, om än med en liten klump i magen och tårar som väller över när man minst anar det. Det är OK. Nästa vecka ska jag jobba igen, och sen ska jag och Niklas påbörja hönshusbygget. Webshopen har jag faktiskt stängt över sommaren för att få lite andrum. Jag är inne och sneglar på uppfödarhemsidor och Blocket med jämna mellanrum, och kan kanske redan ha skickat en trevare. Men det kommer ingen ny vovve än på ett tag. Staffar har gått upp en aning i pris sen jag köpte Idun, och vi har så mycket annat att lägga pengar på med. Men som jag saknar staffegrymtningar, den kompakta lilla kroppen, tjattret, Joker-flinet. Snart så.

Önskar er alla en trevlig helg i det fina vädret, håller tummarna för lite regn dock eftersom det börjar bli väldigt torrt igen. Ska ni ut och svira så kan ni väl dra en regndans med?

Midsommar 2019

Midsommar i år blev en lugn tillställning. Eller ja, jag är väl knappast känd för och rumla runt på någon midsommar egentligen, hehe. God mat och gott sällskap brukar vara det allra bästa. Jag hade haft i åtanke att kanske vara med i tjejgängets årliga firande, men när vi fick beskedet om Idun ändrades de planerna till att ta vara på den sista tiden så mycket som möjligt. Så vi bestämde att vi skulle äta ihop med mamma och Lasse på dagen, och sen spendera resten av kvällen hemma.

Har massor fina bilder att visa men det får bli en snabb genomgång så länge. Idag är sista hela dagen med min Fidan, så jag kommer nog inte blogga något mer innan hon försvinner ifrån oss. Därför är det lite svårt att formulera texten till och inte vara extremt tårdrypande. Så, i rapportform: Midsommar 2019.

P1070775-1.jpg

En sista promenad ihop alla fyra i Fålehagen, med finkläderna på och bollar i högsta hugg.

P1070781-1.jpg
P1070786-1.jpg
_DSC0632-1.jpg

Väl hemma hos mamma och Lasse fick hundarna svalka av sig medelst vattenslang.

_DSC0633-1.jpg

Idun goes instant piraya.

_DSC0582-1.jpg

Kort därefter satte vi oss till bords och högg in på midsommarmaten - vi körde allt möjligt plock utöver färskpotatis och sillen jag ännu inte lärt mig äta; diverse godsaker jag köpte på REKO i Mjölby, mer ostar, Marcus salami, supergod lax från Lidl (!) och smultroncider.

_DSC0589-1.jpg

Mums!

P1070820-1.jpg

Vi tog tillfället i akt och förevigade några familjefoton. Jag ser dock på alla foton hur trött jag ser ut och vara. Jag kände mig rätt melankolisk och seg, men visste inte att det syntes så väl. Eller är det såhär jag ser ut per default nu som 33-åring? Eek!

Men ja, dagen innan var tuff och det hade varit mycket tårar, så kanske inte så konstigt.

_DSC0597-1.jpg

Klart vovvarna fick midsommartallrik de med. Idun högg in på potatisen, för att sekunderna därefter spotta ut den och mumsa i sig nästa. Hon ville bara åt smöret och saltet…

_DSC0685-1.jpg

Sedan följde matkoma, och fotografering av flora och fauna.

_DSC0700-1.jpg
_DSC0698-1.jpg

Alla turades om att kela med Fidan.

P1070863-1.jpg

Mer poserande och kråksparksfest.

P1070868-1.jpg

Sällsynt bild på mig och brorsan! Bägge med lika uppnosig uppsyn.

P1070856-1.jpg

Mer farvälgos.

P1070875-1.jpg

Sen var klockan efter fem och vi åkte hemåt för soffhäng med bok och lite midsommargodis.

P1070880-1.jpg

Ett stillsamt regn som strilade ner.

P1070883-1.jpg
P1070882-1.jpg

Och en väldigt trind liten Fidan som fått smaka på särdeles mycket godsaker denna dag och nu nöjt låg och snarkade bredvid mig. Här låg vi hela kvällen, och nästan hela natten med eftersom jag somnade i soffan. Jag ville inte gå upp och bryta den trygga sfären. Låtsas att allt var som vanligt, och att vi åkt flera år bakåt i tiden tills då det var standard att jag somnade i soffan med en friksareIdun och chipspåsen bredvid mig.

Idag ska jag ta med henne på en sista promenad ensam i Fålehagen, där vi gått tusentals gånger förr. Imorgon förmiddag ringer veterinären om en mer precis tid, och ja… vi får se när jag får ork att skriva nästa gång helt enkelt.

Hoppas ni hade en fin midsommar, och får en fin start på veckan. Ta hand om varandra.

Lite ledighet och en munktårta

Idag är första dagen på hela veckan som inte har en agenda. Jag har stått och preppat inför REKO i Mjölby hela veckan, sålt precis lagom med rabarberkolasås, praliner och kolatryfflar i totalt hällregn och åska. Jag måste städa ur bakstugan, och röja inne i huset där precis allt blivit uppskjutet typ. Men idag finns inga måsten. Jag sov ända till klockan halv elva (!) vilket jag inte gjort på hundra år känns det som. Vaknade klockan nio av att larmet ringde, men då låg Fidan tryckt intill min mage som en liten kanelbulle, så ville inte gå upp då. Jag vet inte om jag inbillar mig, men det känns som att ju närmare den sorgliga dagen vi kommer, desto gosigare och mer kontaktsökande blir hon.

_DSC0682-1.jpg

Igår efter REKO, och lite handling i Mjölby ihop med mamma som kom och hjälpte mig förbereda det sista <3 tog jag med Idun på ett kvällsdopp i Nässja. Hon blev själaglad när hon märkte vart vi var på väg, men det tog inte många minuter av spring i vattnet med boll och stockar innan jag ser hur hon haltar runt. På hemvägen fick jag bära henne en bit, och sen gå väldigt långsamt. Man såg verkligen hur hon stretade på med ont överallt. På ett sätt styrker det mig i att beslutet är rätt, på ett annat sätt håller ångesten över att inte ha gjort nog för och förhindra detta på och äta upp mig. Men jag pushar det åt sidan för senare, för känner jag efter ordentligt på det blir jag så otroligt ledsen och då blir Idun orolig.

_DSC0684-1.jpg

Men ja, det var ju inte de ledsamheterna jag skulle skriva om ju, utan bara om den här fina dagen utan krav där jag bara ska göra vad jag känner för. Och inlägget ackompanjeras av en väldigt rolig “tårta” som jag fick göra i helgen med. Egentligen tackar jag ju nej till de flesta tårtor numera, och specialbeställningar när jag jobbar natt, men den här lät så rolig att jag inte kunde låta bli. Ett gäng munkar på ett fat. Bara och dra igång kreativiteten liksom.

_DSC0687-1.jpg

Det var dock INTE lätt i den här värmen, och hela bakstugan plus mig själv såg ut som om en enhörning kommit in och kaskadspytt frosting överallt… hade till och med glasyr i håret som jag upptäckte först när jag skulle sova, att det luktade vanilj någonstans.

_DSC0691-1.jpg

Tycker det är så himla kul att göra såna här lite sötare, ovanligare (i Sverige iallafall) grejer. Munken som syns längst till vänster i den här bilden blev jättesöt med en vit nalle som håller i ett hjärta. Men den vita chokladglasyren ser för jäkligt ut, den bara smälte och blev genomskinlig hur jag än gjorde. Hoppas åtminstone den var god, och köparna inte fick några obehagliga associationer.

_DSC0692-1.jpg

Nu ska jag slurka upp mitt kaffe, sen åka och ta en promenad i Omberg efter att ha smörjt in mig själv plus hundar i myggmedel typ. Underbart med sommar, men skogarna däromkring är fan en krigszon nu.

Hoppas ni får en fin torsdag vänner!