Morfinhund och Kellys bildserie

Sitter här lite lagom groggy efter en natt av gnäll, gny och bök från en vovve vars morfin började gå ur kroppen. Igår lämnade jag in Idun hos veterinären i Linköping och hämtade hem henne igen under eftermiddagen, med en huggtand mindre. Det var en smått hög, däven och ynklig vovve som mötte mig </3 men just nu är hon riktig pigg igen och undrar säkert varför hon inte får mer mat eller varför vi inte är ute och leker i snön. Smärtgränsen och förmågan att hantera dessa ingrepp är outstanding för staffar. På gott och ont, för det är jättesvårt och få grepp om hur ont hon faktiskt har och veta om jag ska ge mer morfin eller inte. De har liksom fläkt upp hennes tandkött, borrat i käken, kämpat som fasen med att få ut tand + rot som är längre än själva tanden (för tydligen är staffars tänder och tandkött designade på samma sätt som övriga hunden, dvs tight, hårt och envist) och skapat en “rullgardin” av tandköttet/slemhinna och sytt ihop rubbet. Det MÅSTE ju kännas.

Vi ska strax ta en liten promenad här - jag sa att jag jobbar hemifrån idag, fanns inte på kartan och göra annat. Sen ska jag börja städa inför helgen. En viss någon fyller ju 30 imorgon (!) så kanske bäst att börja förbereda något… hehe.

Men först har jag en liten bildkavalkad till er Kelly fanz out there - de här hittade jag också i kameran som opublicerade bilder, tyckte följetongen var så himla kul så den får såklart åka upp här.

I present: Kelly vs Grisen, final round!

_DSC0270-1.jpg

De här grisarna har funnits hemma hos oss genom alla år - de blir alltid totalslaktade efter några minuter, men här var en som lyckats klara sig undan massaker och enbart blivit permanent stum. Kelly, som är en icke-slaktare till hund, passade på.

_DSC0291-1.jpg

Precis som hon gjort med Saga, så ser mamma till att Kelly får lite hjärngympa i form av att gömma leksaker i träden, så hon får fnula på hur hon bäst får ner dem samtidigt som hon får röra ordentligt på sig.

_DSC0299-1.jpg

Häpp! Inga problem här.

_DSC0302-1.jpg

Då ökar vi svårighetsgraden en aning.

_DSC0303-1.jpg

Grisen saknade ju lägligt nog sitt tryne, så då kan man trä på den på en gren därigenom istället.

_DSC0304-1.jpg

“Men seriöst..?”

_DSC0309-1.jpg

Jaha, då får vi ge det ett försök då.

_DSC0310-1.jpg

Men den satt som berget, så hon ville ha hjälp - hon är mycket bättre nu på och fortsätta kämpa, här gav hon gärna upp efter 2 minuter om det var för svårt. Mamma coachar.

_DSC0313-1.jpg

På´t igen!

_DSC0318-1.jpg

“Men det var då själva fan!”

_DSC0341-1.jpg

“AAARRGHHHHHH!”

_DSC0343-1.jpg

Nope, sitter fortfarande fast - här blev hon riktigt förbannad och hoppade ner igen, och tog sats…

_DSC0346-1.jpg

“…nej nu JÄVLAR!”

_DSC0348-1.jpg

“HHHNNNGGGGGG!”

_DSC0350-1.jpg

“JAAAAAAAAAADÅÅÅ!”

rrrriiiiiitttsschhhhh!

_DSC0352-1.jpg

Och kvar blev alltså den här morbida konstellationen!

Jag skrattade så jag grät, det såg så himla nasty ut IRL!

Och vad jag vet så hängde det här stackars trynlösa huvudet kvar där i päronträdet till långt in på sensommaren.

_DSC0371-1.jpg

Nöjd hund!

_DSC0373-1.jpg

Bäst och samla in resten av leksakerna med, ifall människorna får för sig att dra upp dem i något träd också.

_DSC0374-1.jpg

“Kom nu, grisen utan huvud"!”

_DSC0382-1.jpg

Och här kommer en dalmatiner flygande mitt i allt.

_DSC0383-1.jpg

Score!

_DSC0393-1.jpg

Och kort därefter åkte grodan upp i granen istället och allt började om.

Fast utan avslitna leksakslemmar då.

En sista dag

Det är mycket Saga nu, men det tror jag ni förstår - det är så mycket lättare att skriva än att prata om det känner jag, skrivandet blir en del av att kunna hantera den här tomheten som smyger sig på så fort jag inte har något och göra. Jag har hanterat den på alla möjliga sätt just nu. Köpt hem alldeles för mycket blomsterfrö som jag kommer få ett helsike att hinna plantera, spontanköpt en tipi som hundarna knappt vågar gå in i, och kokat äppelsaft, rabarbersaft, äppelmos och rabarberkräm till förbannelse. 

Sorgen känns mer hanterbar nu - vilket i sig föder en ny ångest och skuldkänslor - såklart. Varför är jag inte fortsatt lamslagen? Varför har jag fortfarande aptiten kvar och vräker i mig mat och till och med chips på lördagskvällen som om inget hade hänt? Varför sitter jag och spelar och skrattar när mitt allra största hjärta inte finns med mig längre? Hur KAN jag?

Niklas hade en teori om att det helt enkelt handlar om, att vid den här åldern nu har man gått igenom ett antal kriser och sorgearbeten och kan hantera dem "bättre". Säkert har det också hjälpt enormt mycket att Saga fick det bästa avslut jag hade kunnat hoppas på. Och att jag innerst inne är så pass mogen i mitt intellekt att jag inser att mina fula tankar och skuldkänslor är irrationella. De kommer inte få henne tillbaka. 

_DSC0497-1.jpg

Som ett annat led i bearbetningen, så såg jag till att ta mycket bilder hennes sista dag hos oss. Det kan tyckas en aning morbid av vissa, men för mig var det viktigt att kunna ha något att se tillbaka på och framförallt få bilder på mig själv och henne ihop - jag har några sådana utspridda över ett decennium av bilder typ, så lite svåra och lokalisera.  

_DSC0508-1.jpg

Det allra svåraste den här dagen, förutom väntan då, var att hålla sig från och hålla fast henne och bara kramakramakrama och aldrig släppa. Saga var en hund med oerhört hög integritet, hon tog gärna emot klappar och kel men bara under en begränsad stund, sen blev det för mycket och hon flyttade sig bort. Det var först nu under hennes sista år som hon faktiskt mer och mer kom själv och bad om kel, det gjorde hon inte som ung. Och bli fasthållen avskydde hon. Bad man om en puss kunde man i två av tio fall få en på nåder. 

Jag märkte ju att hon blev obekväm av att vi dagen innan var på henne hela tiden och klappade och pussade, dels för att hon av naturen är restriktiv med sånt och dels för att hon såklart då känner av att något är väldigt fel. Så hennes sista dag försökte jag vara mer som vanligt, och låta henne vara när hon flyttade sig undan. Även om det var apjobbigt. 

_DSC0515-1.jpg

Dagen innebar också obegränsade mängder ost - gräddost för och vara exakt. Hon fick så mycket ost att hon blev riktigt knubbig, och varje gång jag kom ut genom dörren tittade hon på mina händer för och se vad nu som fanns tillgängligt i denna plötsliga strida ström av godsaker. 

_DSC0540-1.jpg
_DSC0557-1.jpg
P1050824-1.jpg

Och otroligt nog, så hämtade hon bollen och ville leka. På tre ben skumpade hon efter den, vi hade dragkamp, och så gömde jag den så att hon fick sladda över altanen en sista gång. 

P1050821-1.jpg
_DSC0567-1.jpg
_DSC0600-1.jpg

Idun och Saga fick lite tid ihop med. De har ju aldrig varit den typen av hundpar som varit klistrade på varandra och mått dåligt när den andre varit borta, men jag märker definitivt på Idun nu att hon är låg. Säkerligen på grund av att hon känner av vår stämning, men också hennes egna, personliga uppfattning av att hennes idol inte längre finns kvar. I Sagas sista ögonblick stack hon ju fram nosen, och jag tror definitivt hon förstod vad som hände. Hon är mer återhållsam nu, lyssnar efter varje ljud. För henne måste det vara jättekonstigt att inte längre ha Saga i närheten, som hon ju haft i hela sitt liv och sett upp till, lärt sig av. 

_DSC0606-1.jpg
_DSC0608-1.jpg

Vid lunchdags fick hon såklart en rejäl portion på tallriken att slicka. 

_DSC0610-1.jpg
_DSC0619-1.jpg

Fisk och bearnaisesås. 

_DSC0622-1.jpg

Och så när slutet kom, när den oerhört vänliga veterinären kom ut till oss och hon hade hälsat, så gick hon och lade sig här. Och flyttade sig inte. 

Nu om cirka två veckor kommer vi få hem henne igen. Jag bad om enskild kremering, och att hon skulle få med sig de här filtarna och sin röda boll. Så ska jag låta henne finnas kvar här i vinden, evig vila i Vilan, och plantera massor av blommor till hennes minne <3

Till min älskade vovve

Älskade hund. Jag hoppas du har det toppenbra där du befinner dig nu. Där du kan gå promenader dygnet runt, rulla dig i snö och sand när du vill, och det alltid finns bollar som kastas och ska hämtas, utan att du måste bli stoppad för dina onda leders skull. 

Här hemma är det så fruktansvärt tomt. Jag har gråtit så mycket att jag borde ha svimmat av vätskebristen vid det här laget, men ändå forsar ännu mer tårar när jag skriver det här. Det värsta är att jag känner att promenader har tappat sin betydelse, nu när du inte är här. Alla dessa skogspromenader, alla dessa ständiga jakter på nya skogar, stigar och badställen har varit för din skull, i alla år. Idun vet vi ju att det inte spelar någon roll om hon så får gå samma kilometer dag ut och dag in. Kelly älskar promenader, javisst - men hon har bara varit med i drygt två år. Du och jag har älskat att upptäcka skogen i tolv års tid. Du har varit med mig i hela mitt vuxna liv. Hur ska jag kunna känna glädje över ett nytt promenadstråk när du inte är med och kan dra ivrigt i kopplet? Hur hemskt kommer det inte kännas när vi går på en stig som grenar sig och det inte längre finns någon som ständigt går åt den längre, med hopp om att fortsätta promenaden liite till?

Jag är inte rationell i min sorg nu. Jag önskar så att jag hade gått ännu mer promenader med dig, upptäckt ännu mer, låtit dig välja den längre stigen oftare. Det är inte ofta jag har låtit min egen lättja eller orkeslöshet gå ut över dina och Iduns behov, men just nu ångrar jag varenda sekund av dem. Fastän jag vet, att vi har gått så otroligt mycket, överallt. 

 

pic_0008.jpg

Fula tankar har också smugit sig in - om jag hade varit mer hård på rehabilitering vad gäller dig, börjat träna upp dina dåliga leder i tid - hade du kunnat vara med oss längre då?

Jag skäms över mitt vårdslösa sätt att ta dig och din pigghet för given. Att på något sätt tro att du var oövervinnerlig, att du skulle finnas med mig länge, länge utan någon effort alls. Så hånfullt av mig, att tro det. Och det är den känslan jag fastnar vid nu, hela tiden. Ångesten gnager. Och då blir jag arg över det. Att jag gick från och känna ett lugn i det ögonblicket du var borta, till och fläcka ner ditt minne med dåliga tankar och enorma skuldkänslor. Varenda tillfälle då jag varit arg på dig och behandlat dig mindre bra, poppar upp när jag minst anar det och varje gång är det som att få en käftsmäll. Varför, varför blir det så!?

spa50357.jpg

Jag skäms också över att jag förminskar din lillasyster mitt i allt det här också. Att jag innan tänkt, "ja men Idun är ju iallafall kvar när Saga går bort, och hon är ju så glad och kelig så det är tur". Men nu när du är borta, så inser jag mer än någonsin att du var en så stor del av mig som Idun inte är. Vi var så lika, två introverter som vill ha beröring och umgänge på egna villkor, som gärna ville vara för sig själva ibland. Som inte slösade med sin kärlek utan portionerade ut den varsamt till väl utvalda personer. Du var så värdig, så elegant "trots" din brokiga sammansättning av raser. Jag tror inte det finns en enda best-in-show här i världen som kan komma ens i närheten av din naturliga grace. 

Och då blir jag ibland arg på Idun. Att hon inte är du. Jag vet att det säkert är en naturlig reaktion i sorgen. Att jag såklart älskar Idun och hennes personlighet högt, att ni två kompletterade varandra. Helan och Halvan. Men nu blir det så påtagligt, att jag aldrig någonsin mer kommer ha en själsfrände på samma sätt som du var. Från det att jag fick se ditt vackra ansikte i Blocket-annonsen och spontanköpte dig utan att tänka - det måste ha varit meningen - till den stunden då du lät höra en sista, djup suck med huvudet i mitt knä och försvann. Så har du varit hundversionen av mig själv. Ostbesatthet inkluderad. 

images (3).jpg
images (4).jpg

Jag är så ledsen att du inte fick uppleva en vinter här i din egen trädgård. Att förra vintern var din sista. Tänk om jag hade vetat. 

Omöjligt såklart. Men ändå. 

images (9).jpg

Du var en vinterhund ända ut i svansspetsen. Det fanns inget bättre än och ligga i ett litet hål i snön och kika på omvärlden genom dina isblå ögon. Jag hade tänkt att du skulle få vara ute hur länge du ville, här i huset. Inte ropa in dig förrän du själv valde att lägga dig utanför dörren och komma in. Nu hann vi inte det. 

P1030544-1 (1).jpg

Men jag höll mina två löften till dig. Att vi skulle ha en egen trädgård att vara i. Två månader fick du och jag uppleva lyckan i att ha uppnått det målet. 

Och att jag skulle låta dig gå den dagen då du inte kan röra dig som du vill. 

_DSC0022-1.jpg

Jag hoppas att vi gjorde det bästa vi kunde din sista dag hos oss. Du fick äta hur mycket ost du ville, så till den milda grad att så fort jag kom ut i trädgården tittade du på mina händer för och se om det kom mer. Du fick slicka din sista tallrik med massor av fisk och sås. Trots att du inte kunde stödja på benet, så hämtade du din boll och ville leka. Så vi gömde den ett par gånger, och kastade den en liten bit, och du hoppade efter på tre ben, lika ivrig som alltid. Mitt hjärta brast, om och om och om igen. 

_DSC0033-1.jpg

När det var dags hade vi gjort i ordning två filtar för dig att ligga på - filten vi hade med oss för picknick i skogen, och filten från köksbädden i huset. Din boll fick också vara med. Vi hittade inte din älskade, söndertuggade blåa bollbit  i huset, den har varit försvunnen många veckor - men den röda bollen som varit med oss på skogspromenaderna i flera år, den fick du ha med dig. Den som var just din. När veterinären kom så hälsade du, och sen gick du direkt och lade dig på filtarna. Det gör mig glad att du kände igen din trygghet. Jag och Marcus satt på varsin sida om dig när du fick sömnmedlet, och när du inte längre kunde hålla huvudet uppe lade jag det i mitt knä och viskade till dig. Hur glad jag var över och ha haft dig i mitt liv, så tacksam. Hur älskad du var. 

Idun var också med. Hon satt bredvid mig, tätt tryckt mot sidan. Veterinären lät dig få den sista dosen, och du sträckte ut dina bakben som en sista, lättjefull gest innan du drog ett djupt andetag och suckade - och var borta. Precis under sucken sträckte Idun fram sin nos, och tog farväl.

Jag fick sitta kvar en stund och känna på dina lena öron, dina mjuka mamelucker, din stora fina svans, din gråsprängda nos och raggiga man, Drack hungrigt av synen, innan jag svepte filtarna om dig, och grät i din nacke. Lade din boll till rätta mellan tassarna. När vi lämnade dig hos veterinärmottagningen trodde jag att jag skulle gå sönder på riktigt. Det kändes så otroligt fel att lämna dig, även fast jag vet att din kropp bara är ett skal nu och du själv är på en bra plats, och kanske en liten bit är kvar hemma här.  Vi kommer få tillbaka din aska, och jag ska sprida den längs syrenbusken vid altanen och det höga gräset bredvid den. Din första favoritplats här, där du låg och mös första dagen vi bodde här. 

37888935_10214280270055241_9755631665807360_n.jpg
P1040431-1.jpg

Tack min älskade vän för att du fick vara min, och jag din. Jag hoppas att jag, vi, gett dig ett liv du har tyckt om, och ett slut som var så värdigt som möjligt. Du har lärt mig så otroligt mycket, och jag ska vårda ditt minne så ömt, så ömt. Det kommer aldrig finnas någon som du, och du har tagit med en bit av mig själv som för alltid kommer lämna ett hål i hjärtat. Älskade lilla Saga-Baga, Sagis, Mandelklaga. Du fattas oss.