Första och (eventuellt) enda politikinlägget

Det här är ju inte riktigt en blogg där jag tidigare aktivt luftat mina politiska värderingar eller samhällsfrågor i stort - även om det är något som jag gillar att diskutera och debattera kring. Ja, samhällsfrågor då, politik har jag faktiskt varit ointresserad av större delen av mitt liv om jag ska vara ärlig. Som yngre tyckte jag att alla partier kom med ungefär samma valfrågor, och dessutom var det mer eller mindre exakt samma frågor varje år. "Om de som vinner gör något åt sina frågor, borde det dyka upp nya vid nästa val" resonerade jag. Jag röstade till och med blankt vid ett tillfälle, som ett slags ställningstagande tyckte jag då. 

Nu vet jag dock bättre, och med politikersonen nummer ett i mitt hushåll numera är det svårt att inte börja läsa på mer, snappa upp de politiska väderlekarna och aktivt börja ifrågasätta. 

Tidigare val har det också, för min egen del, handlat mycket om praktiska frågor såsom arbete och a-kassareformen - viktiga frågor såklart, men ingen gigantisk vattendelare som man får magont av. 

Valet i år är dock annorlunda. Nu finns det oerhört stora, etiska frågor uppe i hetluften, framdrivna av att ett specifikt parti har klivit fram med stormsteg till den stora riksdagsentrén. Jag läser överallt om människor som är rädda, på riktigt, för vad som kommer hända i Sverige om de på söndag får makt att avgöra det. Samtidigt som det någonstans har blivit ett plötsligt skifte i hur öppna människor är med sin främlingsfientlighet. Visst, jag håller med om att det är tröttsamt att vi har en ganska gedigen lättkränkthets-lunta emellanåt där folk blir kallade rasister till höger och vänster i situationer där ordet är fullständigt malplacerat. Men - det är ändå positivt mitt i allt eftersom det faktiskt leder till debatt om just rasism och vad det innebär - och framförallt hur vi ska förhindra det. 

shutterstock_735157765 10cm.jpg

Men nu känns det plötsligt som att det också har blivit mer OK att skylta med att du faktiskt har främlingsfientliga åsikter. Att du inte vill allas lika väl och ve, tycker feminism är onödigt dravel och vill sköta dig själv genom att högaktningsfullt skita i andra. Jag ser det i kommentarsfält på Facebook, i bloggar, på instagram. Och jag antar att det är ett resultat av att vi numera har ett parti som ligger i framkant för de här åsikterna och genom det har blivit framgångsrikt. Och då är det naturligt att vara mer öppen, för du har dem i ryggen som backar upp. 

Du har självklart rätt till dina åsikter, och att uttala dem - det är trots allt den värdegrund vi förhoppningsvis ska behålla i Sverige till jordens undergång. Men - jag har sällan stött på att de uttalas med inbjudan till att debattera, nyanserat och med hållbara argument. Det blir mest hårda ord, ännu hårdare handlingar, och ett mörkt klimat med magont till följd. 

Jag tror mig veta att jag har en del i min närhet som kommer, eller överväger, att rösta på Sverigedemokraterna. Och jag respekterar det, och försöker att inte döma. Jag skriver försöker, för emellanåt är det svårt, när man stöter på det där stenhårda. Och jag tror mig också veta, att för de flesta är det till största delen på grund av SD:s invandrarpolitik som de lägger sin röst där. Och det där andra, deras ställningstagande i andra frågor - de är lite luddiga, i bakgrunden liksom. Till er vill jag bara säga - snälla, läs igenom deras andra hjärtefrågor också. Läs, och begrunda om det här är något du också kan tänka dig stå bakom:

- Sänka aborträtten från vecka 18 till 12, innan det krävs en utredning där kvinnan måste redogöra för varför hon vill göra abort. En ren inskränkning av den rättighet det faktiskt är, och som inte har något riktigt vettigt argument eller biologisk fakta som backar upp beslutet, annat än att det är deras etiska övertygelse och det ska få aborterna att bli färre. De tycker också att barnmorskorna ska kunna välja bort att lära sig om, eller utföra aborter, något som Svenska Barnmorskeförbundet fördömt. 

- Deras klimatpolitik hamnar i botten av alla riksdagspartier (enligt bedömning av Naturskyddsföreningen) och det är inte en prioriterad fråga i deras budget. De har varken ställt sig bakom Parisavtalet (ett globalt klimatavtal) Sveriges nya klimatlag eller klimatmålet för nationella utsläpp.

- De är (för närvarande, eftersom jag förstått att det finns oenigheter inom partiet här) emot adoption av samkönade och insemination av ensamstående. 

- De förespråkar sambeskattning, som innebär att den med högst lön i hushållet vinner på att jobba mer, och tvärtom för den med lägre lön. Även fast vi tack och lov rör oss framåt vad gäller löneskillnader mellan män och kvinnor, så är vi långt ifrån i hamn med att det ska vara lika för båda. Vilket krävs för att det här inte ska återgå till att bli en av våra största kvinnofällor. Vi avskaffade sambeskattning 1971 och det brukar räknas som en av vår tids största jämställdhetsreform, om inte den allra största.

- I kombination med att de även vill ta bort de så kallade "pappamånaderna" i föräldraförsäkringen, föräldradagar som är öronmärkta för att papporna ska vara hemma och ta hand om sitt barn, är detta en väldigt dålig deal för kvinnor. Minst sagt. 

Titta närmare på de här punkterna, läs på om det är något du behöver fördjupa dig i. Om du sedan står fast vid att Sverigedemokraterna är ditt val, då ska du rösta så. Det är ju poängen med demokrati. Jag vill bara dra mitt strå till stacken för att lyfta upp något som jag själv upplever att många som röstar på SD glömmer bort, och det är så oerhört viktigt att vi går till vallokalen med kött på benen och vet vad vi ska stå upp för. 

Om du känner att du vacklar, och det nu är migrationspolitiken som skaver - flera andra partier har nu öppnat upp dialogen om migration och integration rejält, och har förslag på åtgärder och förbättringar som innebär mer reglerad invandring utan att vi för den sakens skull behöver rycka undan mattan för de redan utsatta grupperna i samhället. Kika på deras agendor, fundera över vad som bäst matchar dina andra värderingar också. Rösta för guds skull inte på ren slentrian. Och hellre på det du tycker är minst dåligt, än blankt. 

arrangement-coffee-cup-407233.jpg

 

Själv är jag tydligen en liberal miljöpartist-ish enligt diverse valkompasser, men kommer rösta på Vänsterpartiet. Helt enkelt för att de är det parti som speglar mina egna värderingar mest. Orkar ni läsa motsvarande punkter kommer de här:

- Fri abort är en förutsättning för att alla barn som föds ska vara välkomna men är också en hälsofråga för kvinnor, både fysiskt och psykiskt. Det är kvinnans rätt att avgöra om och när hon vill ha barn, utan att behöva lägga fram en plädering till främlingar för avgörande. Även om man i framtiden kan rädda foster tidigare än idag, ska detta inte påverka aborträtten. 

- De har fått högsta betyg i Naturskyddsföreningens utvärdering av miljöpolitik. Punkt. 

-  De har sedan länge stått bakom samkönad adoption och arbetat med HBTQ-rörelsen för detta. Likaså insemination av ensamstående kvinnor och lesbiska par. Reglerna för föräldraskap ska vara lika oavsett läggning. De vill ha en föräldraskapspresumtion istället för faderskapspresumtion (som innebär att när en kvinna föder barn antas hennes make vara fadern) och som ska gälla för homosexuella par också. Barn som föds inom lesbiska par får idag bara en registrerad vårdnadshavare. 

- De var det första feministiska partiet och har mycket stort fokus på jämställdhetsfrågor och arbetar aktivt för att bryta samhällsnormer. Framförallt genom att motarbeta de många kvinnofällor som fortfarande existerar och som anti-feministerna inte vill kännas vid när de gnäller om att "feminism handlar så mycket om bara kvinnor juuuuu". (Obs obs inte partiets egna ord där, bara jag som blir så förbannad bara av att tänka tanken).

- De vill reformera föräldraledigheten genom individualiserad föräldraförsäkring, för att det också leder till förändring av strukturen på arbetsmarknaden där kvinnor fortfarande halkar efter.  

Så - jag hoppas ni inte somnat vid det här laget. Slut på politikerinlägg. Önskar ni ta debatt med mig, är ni varmt välkomna! Men helst efter kl 10 på förmiddagar eller efter 19 på kvällar, så jag har hunnit få i mig minst en kopp kaffe i närtid. 

P1040163-1.jpg

 

 

 

 

 

 

 

När hjärtat går i tusen bitar

Det känns helt surrealistiskt och skriva det här. Jag har pendlat mellan stilla acceptans och förtvivlan hela eftermiddagen och kvällen, och trodde att jag var färdiggråten för idag. Men när jag letar efter bilder till detta inlägg så slår det emot mig som ett ångestfyllt knytnävsslag igen. 

Imorgon kommer min älskade Saga inte längre vara hos oss. Vad som från början var ett besök bokat för och titta på en förmodat tagg i tassen, blev både det svåraste och samtidigt ett av de lättaste besluten jag tagit i mitt liv. 

Igår låg hon i mammas trädgård och fick syn på en katt, inne på tomten. Jag som trodde att hon sedan länge lagt av med och försöka komma ikapp katter, harar och rådjur, hade tyvärr gruvligt fel - hon rusar upp från marken, får ena baktassen dubbelvikt under sig i farten och drar till. När jag och Marcus anlände strax efteråt för och fira Lasse och hämta hem vovvarna, kan hon inte stödja på benet utan det hänger slappt vid sidan och tårna dippar utan kraft vid markytan. Jag känner igen rörelsen. Korsband. Men vågar inte erkänna det just då. Vi lägger kylförband, jag ringer jourveterinär på Valla - vi hade en tid bokad till dem idag för en helt annan grej. En förmodad tagg som suttit och sipprat gift i andra baktassen, som var svullen och full med var. Mamma hade lyckats få ut den, plus allt gojs, och vi spekulerade då om huruvida vi behövde den där veterinärtiden eller inte. Den var jävligt svår och få, det är proppfullt hos alla kliniker nu, men svullnaden hade gått ner och såret läkte jättebra nästan direkt. Därför blev det så oerhört mer sorgset att det skulle sluta såhär ändå. Att vi behåller tiden, men får åka dit med förmodat korsbandsskada och ett beslut om avlivning.

För jag lovade mig själv och Saga för länge sen, att den dagen hon inte kan röra sig så som hon vill - springa runt, hoppa över stock och sten och envisas med att stappla runt i diken och ojämn terräng bredvid fina gångvägar - då kommer jag ta bort henne. En sådan aktiv, frihetsälskande hund skulle lida mer av att vara rörelsehindrad än något annat. 

Och nu säger veterinären - att hon bedöms olämplig som kandidat för operation. Och jag håller med. Operation, ett halvår upp till ett år utan promenader och bollar och pinnar, med de krämpor och den ledvärk hon redan har som med ännu mer ojämn belastning definitivt skulle leda till ännu mer smärta och obehag. Det utsätter jag henne inte för. Så på så vis var valet lätt. Ingen beslutsångest. Ta hem henne och ordna med att hon får somna in på bästa sätt - hemma hos oss i trädgården, i mitt knä, med lugn och ro omkring sig. 

Men fan. Vad ont det gör. Helvetiskt. Alldeles för snart. Min allra bästa vän, min första egna hund, den bästa hund som någonsin funnits och vars like aldrig mer kommer finnas. 

Min älskade, vackra, stolta Saga. 

image6.jpg
spa50365 (1).jpg
spa53636.jpg
spa53651.jpg
spa53654.jpg
dsc01956.jpg
spa53786.jpg
spa51504 (1).jpg
sagis-001.jpg
DSC_0593-1024x680.jpg
DSC_0633-1024x680.jpg
DSC_0654-1024x680.jpg
DSC_0724-1024x680.jpg
P1030127-1.jpg
_DSC0187-1.jpg
P1030544-1.jpg
_DSC0190-1.jpg
_DSC0196-1.jpg

Slutet på en semester, inte likt någon annan

Så var sista semesterdagen här. Det känns inte alls som att jag haft semester faktiskt, mer som att jag helt enkelt och lägligt nog kunnat vara hemma under tiden vi flyttade till hus. Har ju säkert och göra med att dessa fem veckor har varit proppfulla av och komma till rätta, ta emot besök och anpassa sig till en ny vardag som husägare på landsbygden med allt vad det innebär. Marcus körkort var en enorm milstolpe för vårt liv här, vi kan typ dela in vår första hustid i livet före och efter det hände. 

P1050357-1.jpg

För jag ska inte sticka under stol med att det varit tufft - jävligt tufft. Att flytta till hus, komma i ordning här, kaoset innan saker började komma på plats, viljan att göra allt på en gång, hålla öppet för besökare, och samtidigt vara den enda som de facto kan ta oss in och ut...eller agera nyckelring typ och alltid vara med när Marcus ska köra. Jag har trillat dit åtskilliga gånger i  gamla stresspår och det har stundtals tärt en hel del på vår relation - samtidigt som vi gör det här underbara tillsammans som stärker den. Det har verkligen varit upp och ner. Och mest har jag fått kämpa med skuldkänslor över att jag ändå mått dåligt, när en av mina största drömmar gått i uppfyllelse och jag ständigt känt att det här ska vara "en av de lyckligaste stunderna i mitt liv". 

Jo, det ÄR det ju - men samtidigt, så ÄR det aspissjobbigt och flytta. Jag har gjort det en hel del de senaste åren.  Det är extremt frustrerande och börja om från noll igen med och bygga upp ett hem, vilja göra massor och ha allt klart NUNUNU fast det kanske inte finns varken finns ekonomiska eller energimässiga resurser till det. Och jag är ju inte frisk ännu. Den här sårbarheten kommer jag alltid bära med mig. Måste alltid lära mig att se nya tecken, respektera bristen på ork. Jag tycker ändå jag varit hyfsat duktig på och hinna känna efter, och haft vissa dagar då jag skitit i allt och bara legat på en filt och läst från morgon till kväll. Men ibland räcker inte det, utan jag måste ständigt ge akt på och kommunicera mera och se över mina rutiner - både de i huvudet, och de som utförs i vardagen. Eller kanske inte utförs.

P1050358-1.jpg

Men - i det stora hela, så är jag rätt stabil just nu. Att få spendera den här sista semesterhelgen själv var ett riktigt lyckokast. Det har varit så skönt att ränna runt och fixa och plocka på egen hand, i min egen takt, och låta det se ut som om en orkan dragit fram här eftersom jag min vana trogen gör tre, fyra saker på samma gång. Med rejäla pauser där emellan. Efter min bocka-av-to-do-listan-utflykt i Motala i fredags hade jag bara plats för en liten vovve i bilen, så Saga fick stanna kvar i huset över helgen eftersom mamma och Lasse även saknat och ha en fyrbent. Därför har det bara varit jag och Idun, som är helt nöjd med att lunka runt lite i trädgården allra pliktskyldigast för att sedan ta plats i soffan och vänta på och få dela kvällsmaten med mig. 

Igår morse var magisk - jag vaknade klockan halv sju på morgonen av att regnet smattrade mot rutan, och åskan mullrade. Fönstret var öppet (med rejält tilltaget myggnät) och doften av varmt regn letade sig in och var som en skön omfamning. Jag låg kvar och bara lyssnade en stund, njöt av ljudet, lugnet, Iduns tunga lilla kropp mot benet, och kände lukten bytas ut från ljummet regn till vått vete och havrefält - något som jag nu förknippar med doften av hemma. Efter en stund gick jag ner och satte på lite kaffe, gick ut i ösregnet och drog fiberdukarna av pallkragarna och kom in igen, blöt inpå bara skinnet. Tog med mig en kopp upp, drog av de blöta kläderna och kröp ånyo till sängs och låg kvar där med mitt kaffe tills regnet avtog tio minuter senare. Då slumrade jag en timme till innan jag gick upp och klädde på pallkragarna igen, och startade dagen. 

En morgon jag kommer bära med mig länge, där jag för första gången på evigheter verkligen kunde ha ro nog att bara vara i nuet och inte tänka på annat än ljudet av regn. 

P1050360-1.jpg
P1050363-1.jpg

Imorgon befinner jag mig på jobbet igen, eftersom jag inte tog med mig datorn hem. Och det känns faktiskt helt OK. Ingen ångest, ingen nervositet. Alls. Dels för att jag vet att det kommer vara lugnt, eftersom vi trots allt fortfarande är i början av semestersäsongen. Dels för att Swedavia är på väg bort. Och jag har fortfarande så pass lätta uppgifter framför mig. Dessutom mina jobbdagar hemifrån, som jag ser fram emot eftersom jag då faktiskt kanske kan få uppleva en sån där magisk, tidig morgon igen. Det ska bli skönt med lite rutiner, och träffa jobbarkompisarna. Trodde faktiskt inte jag skulle känna så igen.

Och ta tag i min verksamhet på allvar. I helgen har jag röjt som en tok i lägenheten, och nu är det bara ett berg av skräp som ska kastas, grovstädning som ska göras, och inköp av några bakprodukter för att jag sen ska kunna komma igång på allvar och få in regelbundet testbak av mitt tilltänkta sortiment. Jag fick mitt intyg från Livsmedelskursen på posten i veckan, ska gå en utbildning till om allergener, och börja skriva på min egen faroanalys som jag kan visa upp för Miljönämnden. När jag förhoppningsvis får mina fondpengar efter att ha sålt lite aktieandelar (de verkar dröja hiskeligt länge) ska jag investera i en liten tempereringsmaskin och sen, mina vänner - kör vi. 

P1050370-1.jpg
P1050376-1.jpg

Nu ska jag ta mitt sista glas semestervin och gå in till Marcus för och plöja ikapp serier. En annan positiv aspekt av att han varit borta nu, dessutom själv kört iväg och gjort massa saker med sina vänner, är att jag fått hinna sakna honom. Och det behöver man emellanåt. Jag känner det nu när han är hemma, att jag bara kan sitta och titta på honom av ingen anledning alls och börja le. För någon som varit för utmattad för några större ömhetsbetygelser och lyxen av att kunna känna efter ordentligt och inte bara stöta på trötthet, så är det stort. 

P1050377-1.jpg

Ha en underbar söndagskväll nu, så hörs vi - med lite lugn på jobbet kan jag nog komma ikapp med mitt bloggande av vad vi haft för oss de senaste två veckorna.