Ett lite positivare inlägg

Slutet av förra veckan var verkligen ingen höjdare. Mådde verkligen piss där ett tag, sån där må-dåligt som innebär att så fort du slår upp ögonen på morgonen känner du hur jäkla dåligt det kommer bli. De är svåra och dra sig upp ifrån, och jag lyckades inte så superbra. Men det är OK att det blir så ibland. De här dipparna kom betydligt frekventare förut, och med tanke på allt som pågår i livet nu energimässigt är det snarare konstigt att det inte händer fler gånger.

_DSC0074-1.jpg

Då är det tur att jag har någon som Marcus. Som slår upp ögonen en fredag morgon och istället känner “ikväll ska jag överraska Rebecca med en trerätters!”. Och sedan gör det också.

Jag körde förmiddagen på jobbet och tog sen datorn och körde resten av passet hemma hos mamma. Jag har för mig att det var något jag skulle göra där, och att det var därför jag åkte dit, men nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg det, haha! Men där stannade jag tills Marcus sa att det var OK och komma hem.

_DSC0076-1.jpg

Förrätten bestod av vitlök deluxe! Rökta räkor med aioli och vitlöksbröd, och så bubbel till det förstås.

_DSC0078-1.jpg

Huvudrätten, där överraskade han med panerad rödspätta, amandinepotatis och urgod stekt, kryddig sparris. Efterrätten var ovanligt avancerad och bestod av en chokladkupol fylld med glass och krossade Oreos, som han hällde varma hallon över så den smälte och avslöjade innehållet.

Vilken man! <3

Resten av helgen fick bli som den blev. Hade planer på att åtminstone fixa någon Alla Hjärtans Dag-produkt till företaget but my heart wasn´t in it. Höhö. Så jag tillät mig själv att skippa det i år, och istället planera mer inför påsk.

Marcus hade pratat om vikten av att be om hjälp under morgonen, när jag i princip vaknade och började böla, så dåligt mådde jag - trots trerätters kvällen innan. Så jag bad om hjälp med att städa bakstugan - där jag gått och småstädat av och till, men stökat ner desto mer, och inte riktigt tagit tag i det eftersom jag inte haft något att förbereda så allt har bara byggts upp till ett gigantiskt städ-crescendo. Sagt och gjort, så fixade han/vi det med och till kvällen kändes det bra att vara där inne igen.

Söndagen drog jag till Malin och kräktes ur mig lite där. En av (många) bra saker med henne är att hon ofta ger röst till de logiska tankar jag själv tänker, men av nån anledning inte tar till mig förrän jag får höra någon annan säga det. Det blir någon slags avdramatisering tror jag. Organisationsfreak som hon är med, så fick jag en egen lista i hennes anteckningsbok i brist på att jag gör det själv liksom, haha! - där hon skrev ner i punktform alla grejer jag behöver strukturera upp under våren. Och den här gången tog jag faktiskt till mig av det både hon och Marcus sagt om just anteckningar. Skriva listor. Göra upp ett schema. Kunna bocka av saker. Sagt och gjort så klottrade jag hela veckan full i min kalender dagen efter. Bokstavligt talat, klottrade! För eftersom jag annars har allt i huvudet, och hjärnan ibland portionerar ut information i etapper, så lyckades jag fylla en dag med uppgifter och sedan inse att just det, jag har ju en tårtleverans med och behöver en timme av den dagen att göra frosting!

Många överstrykningar, pilar som flyttade på saker, och allmänna doodles senare, hade jag iallafall en någotsånär god överblick och hade gett mig själv lagom med uppgifter. Idag exempelvis, var jag ledig (har börjat ta ut ATK-timmarna) och hade skrivit upp tårtbotten och sy-övning på dagordningen. Japp, nu schemalägger jag faktiskt mina hobbys också. Bara för att annars blir det inte av.

Och det här hjälpte mig väldigt mycket redan i morse, när jag vaknade ovanligt sent eftersom kroppen tydligen behövde sova ut rejält. Istället för och bli stressad över att ha sovit bort halva dagen, kände jag mig lugn eftersom det ändå fanns gott om tid kvar för de två göromål jag hade idag. Framsteg!

Och yes, jag har både gjort tårtbotten och sytt ett par påsar idag, så det kan bockas av med gott samvete.

Jag har fortfarande lite vänt-ångest, och lite företagsstress - men å andra sidan så har jag ju faktiskt massor roliga saker att se fram emot framöver nu som jag behöver tänka på och ta till mig. En AW med Johanna och Sosso på fredag, på ett ställe som jag vet redan nu kommer ha den godaste halloumiburgaren ever! Ett firande av min älskade mamma i helgen, och lite tid över på söndagen för experimentbak. En pralinkurs i Nora nästa vecka (!) och dagen efter planeras en heldag med tjejerna. Dessutom fick jag idag en inbjudan från mitt nya jobb (ihop med en notering att de ser fram emot att jag kommer) till en kick off, som innebär en helg på västkusten med ett spahotell, afternoon tea och trerätters. Jösses!

Det här med att jobba med sig själv och att inte falla tillbaka i samma vanor och negativa tankespiraler som gjorde mig utmattad är ett ständigt pågående arbete. Nästan så jag kan säga att jag jobbar trippelt emellanåt. Med ordinarie jobb, företaget, och mig själv. Och jag själv är definitivt det allra viktigaste av dem tre.

Om ni har läst hela vägen hit, good job haha! Nu ska jag försöka hålla mig ifrån rants ett tag och fylla bloggen med ljusa bilder på allt det vackra i vardagen, stort som smått.

Ta hand om er!

Om att känna sig som en urvriden trasa (har jag inte skrivit den rubriken förut?)

OBS - varning för ett oerhört gnäll-deluxigt inlägg!

Jag skrev det här för lite mindre än en vecka sen men tryckte aldrig på publicera. Tyckte det lät så otroligt negativt och gnälligt, och det har jag väl varit tillräckligt av i den här bloggen det senaste året, hehe.

Men, jag tycker också det är viktigt att kunna vara gnällig och negativ emellanåt - och sedan försöka göra något åt det, hur litet det än månne vara, och jobba på att se det positiva också. Sträva mot att må bättre efter att ha kräkts ur sig lite (eller, flera laster av kräk).

Så här kommer neggoinlägget, så bjussar jag på ett positivt lite senare. Puss!

Februari har aldrig varit min månad, trots födelsedagar och valentindagar. Det är helt enkelt för segt, grått och tråkigt (förutom de få dagar då det är fluffig snö ute och inte halvsmälta, livsfarliga isformationer som det är nu). Det är nu jag är som blekast och glåmigast och får hundraelva kommentarer om det, förfrågningar om jag är sjuk etc om jag inte öser på med smink.

Februari är som årets tisdag - det var nyss mysig helg och fortfarande lååångt kvar till nästa, våriga fredag-lördag-söndag.

Därför är det inte så konstigt att humöret dippar en del just nu. Förra året var jag sjukskriven vid den här tidpunkten, och det måste jag ju säga att omständigheterna under februari år 2019 har förbättrats drastiskt. Ändå känns det som att jag segar på i sirap nu och något känns olustigt och rastlöst, men jag kan inte sätta fingret på vad.

_DSC0068-1.jpg

Dels har det ju varit ett högt tempo de senaste veckorna. Idun opererade bort sin avbrutna tand, jag själv tog äntligen tag i min egen tandvård och gick till tandplågarn där jag får veta att jag har massor tandsten. Således är två omgångar puts inbokade framöver. Allt det här kostar ju som bekant en rejäl slant, och jag hatar att vara den som klagar på ekonomin hela tiden. Jag försöker verkligen tänka positivt, att jag faktiskt är jäkligt lyckligt lottad - jag har hus, bilar, sparkonto nog att kunna betala för både operationer och tandvård. Det är verkligen inte alla som har, eller kan, ens något av det. Det låter onekligen bortskämt av mig att ens klaga över att jag/vi har pengar att spendera - inte på särskilt roliga grejer, men ändock.

Men det handlar nog mest om att det är så tröttsamt och frustrerande att känna att vi aldrig liksom kommer i balans. Varje månad är det någonting som kostar rätt mycket extra, och det påminner mig om de ångestframkallande tiderna då jag hade egen begagnad bil som gick sönder jämtjämtjämt.

Mitt i allt ska jag byta till ett jobb som dessutom ger mig MINDRE lön, och även fast vi diskuterat det här hemma, räknat och kommit överens, så gnager det där i mig under de sämsta dagarna. Att jag kommer må mycket bättre genom att slippa pendla, nöta stol och ha mer tid till företaget och intresset, det blir liksom sekundärt. Och jag avskyr det med, att pengar ändå ska spela så stor roll i sammanhanget. Att jag ändå sätter nån slags prestige i och ha en “bra” lön, skitsamma hur måendet blir som ett resultat av det. Jag vill inte vara sån. Jag tar ju hellre “sämre” lön, men trivs på jobbet, och mår bra av den utökade friheten. De här två sidorna slits med varandra konstant just nu och jag blir helt slut.

_DSC0070-1.jpg

Sen brottas jag också med en hel del dåligt samvete och stress över företaget. Jag hade ju en hel del planer och projekt som skulle starta nu i januari, men som det helt enkelt inte funnits energi till. Dels på grund av att jag från ingenstans behövde komma in och sitta av tiden även fredagar, under mina sista veckor. Det tog så oerhört mycket mer energi än jag trodde. Främst på grund av extrem frustration över att det inte finns någon anledning - det är så oerhört lugnt på jobbet nu. Jag blir så stressad av att bara sitta och kolla YouTube när jag hade kunnat jobba hemifrån och faktiskt göra något vettigt i hemmet samtidigt.

Så, jag har fått lägga många planer på hyllan. Just nu är det svårt att överhuvudtaget frammana glädjen i att utveckla företaget och bakningen. Och det stressar mig också, eftersom jag investerat så otroligt mycket i det här nu, och jag är livrädd att jag ska tappa intresset. Jag följer massa andra företagare och blir ologiskt avundsjuk på deras framgångar, och förtretad över hur den allmänna uppfattningen om eget företagande är att man ska jobba så hårt man bara kan, rakt in i kaklet, vara uppe kvällar och helger och all vaken tid för att jobba sig till framgång. Och jag kan inte det. För då blir jag sjuk. Ser ni den omöjliga ekvationen?

Jag VET ju att det är ologiskt, och såklart att alla inte får framgång över en natt, och ja - det krävs massor hårt jobb för att komma någon vart. Jag får helt enkelt acceptera att för mig kommer det ta lite längre tid. Kanske mycket längre tid. Jag märker ju vad för lite sömn och för mycket i huvudet gör med mig, bara 1-2 dagar liksom.

_DSC0069-1.jpg

Dessutom befinner jag mig just nu i ett läge då jag måste gå och vänta på många svar från folk. När jag har skickat förfrågningar, någon ska utföra något, någon ska swisha, någon ska återkomma med NÅGOT helt enkelt. Och jag väntar, det går några dagar. Hela jag bara kliar av att få skriva igen och fråga, NÄR, VAD, HUR , är jag godkänd? Får jag? För mig är det väldigt simpla grejer, och jag kan inte förstå vad det är som tar sån tid. Det är EN fråga, EN sak. Förmodligen missar folk, eller glömmer. Och jag måste påminna, eller ja - vill påminna iallafall. Och i några fall gör jag det - men det går flera dagar igen. Och då hamnar jag i det här limbot, när en till påminnelse gör mig till ett tjatmonster. Så jag går runt och bygger upp den här väntan-ångesten istället. Börjar tänka att det är jag som gjort fel, formulerat mig knasigt, irriterat någon. Det här är en aspekt av min självkänsla som jag verkar ha väldigt svårt att bli av med. Det negativa tänkandet om mig själv i sådana här situationer. Superstörigt, och superjobbigt såklart.

_DSC0071-1.jpg

Nä, nu är det verkligen en period då jag bara vill dra täcket över huvudet, gå i ide till typ april, och komma fram lagom till påsk när allt är ljust, pastelligt och med mängder av godis runt hörnen, utvilad och med en rasande energi!

Två överraskningar och en 30-åring

Phu, jag är helt slut mentalt efter de här veckorna - det känns som att det har gasat på i ett svep med veterinär, egna besök hos tandläkaren, tårtmakeri, jobba på plats alla dagar i veckan och nu dessutom jobba till 18 också. Och så planerandet av överraskningar såklart! För nu hade vi ju en viss person som fyllde hela 30 bast i fredags, och därmed lämnar de 20-nånting-åren. Nu är det dags för filttofflor, bridgeblandning och börja intressera sig för vilket grus vi ska ha på uppfarten!

Jag gick länge och fnulade på både present och överraskning, och hade en del idéer men ingenting som kändes sådär 100% helt rätt. Marcus pratade förra året om en 30-årsfest, men i och med varken energin eller ekonomin varit på topp så förkastade han till slut ett öppet hus eller hyra lokal, och sa att han nöjde sig med att fira litet istället. Jag kunde inte släppa tanken på en överraskningsfest ändå, men det är lite utmaning när vi bor som vi bor. Smusselförutsättningarna är lite utmanande.

Sen kom jag på det när jag var inne en snabbsväng och surfade på Ombergs Turisthotells hemsida. Vi har kikat på deras paket i omgångar och tänkt att vi ska åka dit och njuta, men det har alltid varit något annat som pockat på pengar och tid istället, eller så har det varit fullbokat. Nu såg jag att de hade fått in ett nytt paket som hette Vintermys, med övernattning, 4-rätters och frukost, till ett helt överkomligt pris. Och hur mycket bokningar som helst lediga! Då slog jag till.

Sen blev det ju rätt enkelt - då är vi ju borta hela fredagen, kommer hem lördagen, massor av tid att samordna en överraskningsfest med familj och släkt ju!

Eller nja. Sånt här projektande är ju aldrig enkelt, hehe. Det blev en del turer med att spela med när Marcus gjorde upp planer med folk, och hålla koll på vilka tider de sagt att de ska komma. Han hann nästan göra upp plan med sin pappa innan jag snabbt rodde in även honom i hemligheterna och bytte plats på allt.

Det svåraste var nästan att försöka beräkna om vi kommer trampa sönder varann i vårt lilla hus, eller om alla får plats. Till min glädje så kunde ju nästan alla jag frågade komma, men det gav ju en del utmaningar utrymmesmässigt.

Men ja, mer om det sen - nu fokuserar vi på turisthotellet en stund, och en rejäl bildkavalkad!

_DSC0001-1.jpg

Eftersom Idun “lägligt” nog fick opereras förra veckan och behövde mer tillsyn, kunde jag be att få jobba hemma med henne under fredagen och rodda med alla förberedelser. Marcus var helt inställd på att Mats och Karin skulle komma till oss på kvällen, och sova över. När han sen kom hem och frågade vart Idun var (hade åkt och dumpat henne hos mamma) sa jag helt sonika att Idun inte var här. Och… (incoming olycksbådande musik) “din pappa kommer inte heller”.

“Va?”

“Nej. Vi ska åka iväg”.

“VA!?”

“Ta på dig igen så drar vi.”

_DSC0002-1.jpg

Och drog det gjorde vi, i blixthalka och snökaos, haha! En väska låg redan packad i bilen med kläder och tillbehör, och bubbel väntade oss på hotellrummet. Det var en mycket glad och mycket överrumplad Marcus som fick skåla in sitt 30-årsfirande <3

_DSC0004-1.jpg

När chocken lagt sig och vi båda blivit lite smålulliga på allt bubbel och relaxat i hotellets superfluffiga sängar, gick vi ner med våra glas och spanade in stället.

_DSC0006-1.jpg

För det visade sig att vi var DE ENDA som bodde här just den här fredagen!

_DSC0007-1.jpg

Så häftigt och ha allt det här helt för oss själva.

_DSC0008-1.jpg

Ute föll mörkret, ljuset blev overkligt blått och snöandet tilltog och här inne var det så tyst och varmt, det kändes verkligen som att vi var mitt ute i ingenstans och vad som helst kunde hända.

_DSC0009-1.jpg

Bordet var redan dukat för bara oss och väntade otåligt på att få bli serverat.

_DSC0010-1.jpg

Och i skåpen stod massa Royal Copenhagen, allt porslin var blåvitt, love it!

_DSC0011-1.jpg

Så var äntligen klockan dags för middag och vi kunde sätta oss och börja mumsa. Först fick vi in deras egna smör och två otroligt gulliga små minilimpor.

_DSC0012-1.jpg

Sen kom första rätten - kål i alla dess former. Bakad, stekt, friterad, med en kräm på getost, honung och valnötter. Så. Gott. Jag har ju gått och blivit en riktig kål-lover på senare dar. Marcus uppskattade rätten, men är inte riktigt lika stort kål-fan.

_DSC0013-1.jpg

Nummer två: bakat ägg, rökt abborre, kräm och crunch på palsternacka, brynt smör och friterade surdegsbitar. Också väldigt, väldigt gott.

_DSC0014-1.jpg

Jag var i rejält splurge-mode och slog till på vinpaket åt oss båda. Haha, note to self - INGEN bra idé och beställa vinpaket till fyra rätter när du redan dragit i dig en halv flaska bubbel också. Det var glas och vin ÖVERALLT, orkade absolut inte dricka upp allt.

_DSC0015-1.jpg

Liten paus i ätandet då vi drack av vin(erna), pratade, och lyssnade på musiken och en katt som skrålade utanför.

_DSC0018-1.jpg

Sen kom huvudrätten in, och det var bland det absolut godaste jag ätit i köttväg; hjortkalv, med morotskräm, grillade morötter, plommon och portvinssky. Underbart karamelliserade morötter, köttet så mört att varenda tugga smälte. Det är såhär man ska avnjuta kött - sällan, men med exceptionell kvalité och vördnad när man väl gör det.

Upptäckte nu att jag inte hade tagit kort på efterrätten, det säger en hel del - även den utsökt, varm pumpakaka, havtornsmarmelad, vaniljglass, vit choklad och mandelflarn.

_DSC0019-1.jpg

Vid det här laget var vi så mätta och dästa att vi inte orkade med och göra så mycket mer, än och placera oss framför brasan, dricka kaffe och äta praliner, och bara njuta av stillheten och att ha fått äta riktigt, riktigt god mat.

_DSC0021-1.jpg

Medans vi satt där kom de och förberedde frukostbordet åt oss, och det var så gulligt att se hur de dukade för bara oss. Två av allt.

_DSC0022-1.jpg

När brasan började dö ut, flyttade vi oss till rummet. Smuttade lite på vinet, pratade, läste om hotellets historia. Jag uppdaterade alla i den hemliga gruppchatten, haha.

_DSC0024-1.jpg

Dagen efter vaknade vi utvilade och redo för frukost - i och med att vi var de enda där så fick vi själva välja när vi ville äta, och fick stanna så länge vi ville (vilket jag redan innan hade bett om, eftersom utcheck annars är klockan tio vilket hade inneburit ytterligare planering inför de två timmars dötid vi hade innan jag kunde ta med honom hem. Yikes!)

Liiite The Shining över korridoren.

_DSC0025-1.jpg

Där nere doftade det gott av nybryggt kaffe och ljuset var bra mycket mer fotovänligt.

_DSC0026-1.jpg

Våra två små ensamma äggkoppar hade fått sällskap av ägg och kaviar.

_DSC0027-1.jpg

Och det var så himla vackert ute med rejält snötäcke.

_DSC0028-1.jpg
_DSC0029-1.jpg
_DSC0032-1.jpg

Omberg beskriver det som att de fokuserar på kvalité framför kvantitet när det gäller frukosten, men nog fanns det en hel del att välja på ändå. Allt är antingen hemlagat, närproducerat och/eller ekologiskt. Äggen hämtas till och med bara någon kilometer bort, hos grannen med Alvastra äggbod.

_DSC0034-1.jpg

Godast var sconesen med lemon curd, och kombuchan som var riktigt frisk till frukostmaten.

_DSC0036-1.jpg

Kvällen innan var vi nästan lite skraja att vi skulle bli insnöade, så mycket som det vräkte ner. Men här var det plogat och fint.

_DSC0037-1.jpg
_DSC0040-1.jpg

Var tvungen att ta bild på den här söta lilla croissanten, jättefrasig och god.

Ser ni det gröna lilla ljuset från telefonen? Gruppchatten gick varm just då, med alla på väg från olika håll.

_DSC0041-1.jpg

Så började då min quest att dra ut på tiden så mycket jag kunde så alla fick en chans att anlända och förbereda sig. Sanna hade tidigare erbjudit att vi kunde komma bort till dem i Ödeshög, under förevändning att jag skulle lämna någon pralinask eller så. Men jag tänkte att det var lättare att se till att vi kom härifrån sent. Blev dock lite nervigt där ett tag att försöka balansera det hela och verka naturlig och neutral när Marcus förhörde mig om eventuella fler överraskningar.

_DSC0043-1.jpg

Skickade in Marcus i duschen efter maten (haha, schysst!) och skrev frenetiskt med alla innan jag själv liksom kom på on a whim att jag nog också ville duscha. Och drog uuuuut på det. Eva skrev att jag skulle kört ett halvt spa där inne med krämer, manikyr, hårinpackning - attans, att jag inte tänkte på det innan!

Försökte sedan fota en rödhake som satt jättenära utanför oss. Lyckades sådär, som ni ser.

_DSC0048-1.jpg

Köpte lite mer tid genom att vilja fota mer. Det här gamla nattduksbordet exempelvis.

_DSC0049-1.jpg
_DSC0050-1.jpg

Komplett med fint kantband och allt!

_DSC0051-1.jpg

Och en sista bild från balkongen, på Hästholmen där borta. Sedan var klockan halv tolv, och NU kunde vi åka hemåt! Hela tiden försökte jag lura bort Marcus i tron att nåt kanske var på G, kanske inte.

Nu bor vi ju så att det är stört omöjligt att inte se alla bilar som stod på uppfarten. När vi närmade oss var han först osäker på om bilarna tillhörde besök hos oss eller grannen (Lasse hade frågat grannen om de fick låna utrymmet bredvid deras lada).

Men sen fick han se Eva och Peters bil och DÅ kom överrumplingen nummer två!

_DSC0054-1.jpg

Tadaaaaa! Chocken! Skönsången! Marcus både glad och förlägen!

_DSC0055-1.jpg

Hela huset var fullt av folk och såhär såg det ut! Jag insåg nämligen att jag aldrig hade kunnat klara av att fixa med allt på egen hand, så lejde mamma och Lasse att åka ut på fredagskvällen med extra bord och stolar, och ställa i ordning allt. Mamma fixade dessutom käk, och Eva hade fixat tårtor och engångsartiklar. Miljöfrågan fick vika undan för det enklaste under omständigheterna.

_DSC0056-1.jpg

Idun som var konvalescent fick följa med, och fick en ny bästis <3

_DSC0057-1.jpg

Jag hade passat på och frossa i tulpanbuketter under fredagen också.

_DSC0058-1.jpg
_DSC0060-1.jpg

Vi åt, vi drack, vi fikade, Marcus fick presenter, mitt i allt ser jag i ögonvrån hur Mats och Karin anländer och skickar ut Marcus återigen utan att han fattade varför. Smidigt med en spontan tredje överraskning!

_DSC0063-1.jpg

Han hade önskat sig bidrag till en airbursh, och fick tillräckligt av alla för att kunna köpa sig en med alla tillbehör redan samma dag. Lyx!

_DSC0059-1.jpg

Evas goda tårta med maräng och hallon.

_DSC0064-1.jpg

Och en rejäl flarra Ripasso!

Efter mat, fika, prat och fir, så åkte en hemåt och då följde de andra efter, så vårt knökfulla hus tömdes raskt på folk och kvar var Mats, Karin och en trött, överväldigad men glad 30-åring. Och så jag då. Lagom virrig efter att alla spänningar släppt. Tack alla för att ni kom så långväga och var med och överraskade!

_DSC0065-1.jpg

Jag följde med mamma och Lasse hem och hämtade Kelly, som fått leva loppan hos grannen där. Sedan lagade Mats och Marcus middag, och de hade även packat upp symaskinen jag fick i julklapp - så det bidde en startlektion ihop med Karin, sen satt jag och testade olika inställningar och drack bubbel.

_DSC0066-1.jpg

Åt ännu mera gott kött, drack ännu mera vin, åt tårta igen, och pratade och njöt av sällskapet.

De stannade till lunchtid dagen efter, Marcus fixade sconesfrukost och Karin tog mått på Fidan för att sy henne ett alldeles eget täcke <3

Behöver jag säga att vi totaldäckade under eftermiddagen? Vilken helg! Men Marcus var så glad, och så nöjd, och vilken tur att det dröjer 10 år tills nästa storfirande ska planeras, haha!